June
Show more 7 August 2011
Fotohistoria. Skapad av mig och @smilIRL. Södra England, 1867.
En flicka ligger avsvimmad på stranden i solgasset.
Stenarna skrapar hennes vintervita hud och vågorna blöter hennes kjolar.
Stegen hade klapprat alltför högt mot marken, men ändå spelade det ingen roll. Ljud eller ej, de hade hört henne lika väl. Det var då hon hade ätit fågeln, och det skulle fungera! Han kunde i
Gränsen hade blivit passerad. Den blinde såg och den döva hörde. Henne. Sedan hade de skrikit.
Hon hade lyssnat. Var det där? Hörde hon det nu? Någonting annorlunda i luften, någonting som det inte brukade... betydde det att hon hörde dem?
Blodet pulserade i öronen, hjärtat pumpade fram blodet som tjära, blodet som olja. Blodet rann genom ådrorna och det var så plågsamt nära. Var det allt? Var detta det som skulle hända? Eller s
Nu skulle det hända. Världen skulle bli hennes och hon skulle bli världens. Det här är ingenting mot det. Så tog hon det sista klapprande steget.
Det var då hon hade känt det. Det vassa skriket som trevade sig efter hennes själ, men blodet av tjära i öronen kunde det inte tränga igenom. Någonting måste det ta, någonting måste det stra
På stranden har flickan vaknat till och hon minns allt. Hon trycker sig upp på armbågarna och ser sig omkring.
Sakta gräver som med fingrarna genom den grovkorniga sanden. Så ligger hon en stund och tycks fundera.
Händerna fortsätter gräva samtidigt som hon lika sakta hummar på någonting. Inte är det musik och inte heller är det ord.
Slutligen sätter hon sig upp och blickar ut över det stilla havet. På ryggen är hennes blus öppen och under den skymtar djupa, skarpa sår som på blusen lämnat efter sig mörka fläckar av blod
Då hon ställer sig upp vajar hon litet fram och tillbaka innan hon slutligen återfår balansen. Hon står absolut stilla och ser ut över vattnet. Några droppar blod rinner sakta utefter hennes ry
Efter många minuter vänder hon sig om. Åter igen får hon vänta några sekunder innan hon har balansen rätt. Hon för ena handen mot huvudet, som om hon var yr eller hade ont. Sedan började hon
Vattnet fortsatte som tidigare att sakta flyta in över den steniga stranden, precis som att ingenting alls hade hänt. Trots att ingenting hade hänt, hade en demon lyckats ta sig upp från underjord
Flickan själv fortsatte gå. Hon går mycket sakta och ser ständigt kring sig i skogen.
Till sist stannar hon och andas ljudligt.
Hon faller och landar på knäna. Ut ur hennes rygg rinner alltjämt svart blod. Hon flämtar.
Vinden susar och en fågel kvittrar till. I en buske hörs ett rasslande ljud då en kanin springer iväg från sitt gömställe. Flickan försöker resa sig.
"Nej..." väser det ur hennes mun.
Munnen stängs och musklerna försvinner.
Fågeln kvittrar igen och blodet rinner ur såren.
Hon flämtar till ännu en gång.
Sedan är hon än en gång försvunnen. Medvetandet är inte lika skarpt längre. En myra kryper över hennes vridna handled.
Ur såren rinner blodet, oljan, tjäran. En hand som sträcks ut, ett löfte som hålls, en fågel som gjorde nytta.
Ur såren rinner inget blod, ingen olja, ingen tjära. Såren är slutna. Löftet är uppfyllt och hon ska leva.
Direct link:
http://dayviews.com/erequ/2011/8/7/
Visa toppen
Show footer