June
Show more 22 August 2011
Idag kände jag för att göra en liten fotoberättelse på egen hand heehee med Snow och Clem innan Snow försvann, medan allt fortfarande var happy times, som en prolog ungefär.
"Snow!" En röst ekade genom skogen. Det var en flickas röst. Hon skrattade, fåglarna kvittrade och träden prasslade.
Hon trampade otåligt med fötterna i gräset. "Snow, kom då! Du är alltid så långsam, sluta tänka på annat och kom hit nu!" ropade hon. "Jag kommer, jag kommer..." sa en tunn röst till svar.
"Det är bäst för dig, du anar inte hur jag väntat" sa hon och fortsatte att trampa i marken. Snow svarade en bit bort "Jag vet, Clementine, jag är ju på väg nu, jag var bara tvungen att knyta s
Clementine drog i grenen hon höll i för att prova om den orkade att hon hängde i den. Det gjorde den inte utan gav lite lätt vika. Hon suckade. "Kan du inte bara knyta en dubbelknut så att du kan
"Men jag orkar inte vänta på dig längre, du går för sakta" sa Clementine och fortsatte skratta varpå hon vände sig om och försvann uppåt i backen.
Snow stannade vid grenen Clementine stått vid. Hon hade inte bråttom, hon hade i princip aldrig bråttom. Istället stod hon och iakttog Clementine då hon undersökte någonting på marken längre
Snow svarade inte utan fortsatte att stå där hon stod och se på Clementine. Hon log. Hon var så lyckligt lottad som hade Clem. Utan henne skulle Snow inte ha varit där hon var. Hon skulle aldrig
Snow gick under grenen, men stannade igen på andra sidan. "Vad är det som är så himla bra med den där marken då?" sa Snow.
"Den lutar, och så har den färdiga rumpformar" sa Clementine och skrattade sedan åt sitt eget skämt. Snow log, så typiskt henne. "Men kom hit då, din långsamma snigel". Snow gick dit.
Hon stannade på knä framför Clementine. "Värst vad du ser allvarlig ut idag" sa Clementine, "Tyckte du inte det var roligt att marken är formad efter bakdelar?". Snow skakade på huvudet, "Nej, i
Clementine log, "Äsh, kom hit nu din torrboll" sa hon och sträckte fram handen mot Snow.
Snow tog den och satte sig intill Clementine.
De satt så en stund. Clementine petade på Snows armband, såsom hon brukade göra.
"Du, Snow" sa Clementine. "Mhm..." sa Snow, som var försjunken i tankar. "Jo, jag tänkte fråga dig om en sak" "Fråga vad du vill" Clementine var tyst en stund, men sedan sa hon: "Vi är ju trolova
Snow såg upp för att se Clementine i ögonen, men hon tittade bort, uppenbarligen generad över sin fråga. Snow kunde inte låta bli att le, det var ju därför hon tyckte så mycket om Clem. Hon k
Clementine vände sig mot Snow igen och hennes ansikte lyste som en sol, för att sedan bli allvarligt igen. Hon strök Snow med tummen över kinden och sa "Jag älskar dig, Snow".
Nu var det Snows tur att bli generad. Trots att de känt varandra hela livet hade hon alltid haft svårt för att folk sa sådana saker till henne, även om det var Clem som sa det. Därför böjde ho
"Vi måste ha massor med vitsippor" sa Clementine med sin allvarligaste ton samtidigt som hon strök Snows hår.
Snow såg upp. "Du ska få hur många vitsippor du vill" sa hon, "bara jag får den största biten av tårtan". Sedan skrattade hon för första gången den dagen, hon var lycklig. Clementine skrattad
Sedan satt de båda tysta i sina egna funderingar och såg ut i skogen från gläntan där de satt.
De tänkte på bröllopet, vitsipporna, tårtan, varandra. Hur lyckliga var de inte då, i just den stunden?
Direct link:
http://dayviews.com/erequ/2011/8/22/
Visa toppen
Show footer