August
September 2011
Hon som hette Lillym satt fortfarande stilla. Hur länge hade hon egentligen suttit där, på samma sätt? Irrelevant. Det viktiga var att hon var uttråkad. Inte ens någon som hon kunde förväntas
Hon hatade dem alla. De bara ljög och utnyttjade och gav sig av. Själv blev hon alltid lämnad kvar, så hade det alltid varit. Varför skulle det någonsin ändras? Hon hatade dem alla.
Men då... Där fanns någon! Trots att hon hatade denna någon kunde hon inte låta bli att bli att bli nyfiken över vem den som nu hittat hem till henne var, det är trots allt mänskligt. Det kän
Men hon förstod att det bara skulle vara samma sak som alltid. För det finns inga speciella människor, djur eller varelser. Alla är de lika motbjudande och falska. Hon visste det och det var allti
Hon måste dock medge att denna förde med sig en annorlunda känsla. Därför ställde hon sig upp för att se om hon kunde få en bättre bild av vem som besökte hennes hem. Hon kände en svag darr
Det var starkt, vem det än var som kom, och hon bestämde sig för att avvakta.
Hon ställde sig bakom ett draperi och väntade, kände de små stötarna som flöt genom luften. Långsamt kom de emot henne, de tog sig så långsamt framåt, som om luften vore sirap.
Med lätta, försiktiga steg tog sig demonen fram genom huset. Hon stapplade fram och stannade ofta för att återhämta sig. Hon hade gått långt.
Men hon hade hört någonting. Ett darrande andetag fortplantade sig i luften, som en skälvning kände hon den förvånade inandningen som om den varit precis intill henne.
Hon gick en bit till och stannade sedan för att lyssna. Allts var precis tyst, men ändå var det inte stilla.
Lillym blev för nyfiken. Detta var inte likt hur en besökare brukade reagera. De brukade springa omkring och ropa "Hallå, är det någon här?" och så vidare. Detta var för annorlunda, därför k
Sakta gick hon närmre. Flickan hade stannat upp tvärt i en rörelse och tycktes vädra i luften. Inte med näsan, snarare med medvetandet. Detta gjorde Lillym bara än mer nyfiken, vem i hela värld
Flickan vände sig snabbt om. Inte på ett förvånat sätt över huvud taget, snarare bara snabbt. Lillym visste att hon hade vetat om att hon var där hela tiden. "Jag är Lil" sa Lillym och blev se
"Mitt namn är Chou" sa flickan efter en stund och vände sig bort så att Lillym inte kunde se hennes vänstra sida. "Jag har vandrat länge och letar efter någonstans att vila" fortsatte hon.
"Då har du kommit helt rätt" sa Lillym och lät sina ögon skifta till en svagt rosa färg. Hon tyckte om att se reaktionen i folks ansikten då hon ändrade färg och form. Nu blev hon dock besvike
Lillym bestämde sig för att inte låta det det påverka henne och fortsatte på annat sätt. "Jag kan ge dig allt du önskar... inte bara vila" sa hon och fortsatte sedan: "Det är därför jag är
Lillym kände frustrationen komma krypande, för så här brukade det aldrig vara. Hon hade alltid övertaget i början... "Eller du kanske inte har några drömmar... I så fall har du kommit helt fe
Chou såg ned. "Visst har jag drömmar. Precis som alla andra har jag det" sa hon med förvånansvärt stadig röst.
"Men just nu vill jag bara vila, mina drömmar kan vänta till senare" sa hon.
Chou hade en annorlunda sorts auktoritet över sig. Hon var tyst och stilla och hennes röst var tunn, men samtidigt utstrålade hela hennes väsen en sådan styrka att Lillym kände ett styng av oro.
Chous fingrar vidrörde Lillyms och en storm av känslor och minnen vällde över henne.
Hon drog snabbt undan handen, men det var redan för sent och kraften var för stor.
Hon föll...
Då hon landade var hennes krafter försvunna och hon var åter den där lilla flickan som gömt sig i huset på flykt efter sina kidnappare. Och hon var rädd, så hemskt rädd.
"Så det var alltså sant" sa Chou, "Jag har hört legender om flickan som lurar godtrogna in i sitt hus och lovar dem allt, sedan gör hon slut på dem på ett eller annat sätt. Jag visste inte säk
Visa toppen
Show footer