ännu en vecka över.
snart iaf,
igår var det fyra veckor sedan jag opererades.
på söndag är det exakt en månad.
ni kanske tror att, visst, du går och tänker på det nu,
för du har ju kryckorna & påminns om det varje dag,
men sen kommer du glömma det,
inte komma ihåg när operationen var, när olyckan skedde
& hur länge sedan det & det var.
men jag vet att jag alltid kommer komma ihåg vilket datum jag opererades,
vilket datum olyckan skedde, hur det kändes i ambulansen,
hur jag verkligen inte ville opereras, hur ambulans-transporten ifrån
kungälv till möndal -själv - kändes, hur det kändes att se allt folk i
operations kläder osv gå runt & kanske fråga mig en och annan fråga
och kanske ta några prover på mig, utan min pappa bredvid,
hur det kändes att ligga där själv och bara vänta på att ngn
skulle komma och säga att det var dags, hur skönt det kändes när
pappa till slut kom in genom dörren till salen, hur det kändes att
se sin egen pappa i tårar, när jag själv grät av rädsla.
hur jävla hemskt det var att flyttas över ifrån sängen till operationsbordet,
hur ännu hemskare det var att vakna upp & känna den värsta smärtan jag varit med om,
hur det såg ut på uppvaket, hur jävla ont det gjorde när jag skulle röntgas,
dagen efter. hur jävla rädd jag var att röra mig, hur jävla rädd jag var -och jag är nu-,
att det ska hända något med såret, att det blir infekterat osv.
hur jävla rädd jag är att behöva göra om något, att något ska ha vuxit fel,
behöva göra om operationen.
om jag skulle behöva göra om denna operationen,
jag vet inte säkert, men jag vill inte det. jag skulle kunna sluta leva för att slippa.
dör det är de absolut värsta jag varit med om.

jag kommer alltid ha med mig detta.
alltid bära med mig rädslan om att någonsin mer behöva opereras.
hela livet.

åh frida <3 jag älskar dig!