Thursday 4 December 2008 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Thursday 4 December 2008 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Först när man försöker glömma något upptäcker man vilket gott minne man har.
Jag har så många gånger blivit så otroligt less då jag kvällen innan tänkt "Det måste jag komma ihåg att göra imorgon", som t.ex. ringa och avboka tandläkaren eller liknadne. Sedan då man ligger i sängen kvällen efter så kommer man på "juste jäklar jag glömde att ringa å avboka tandläkaren men jag får göra det imorgon." Och kvällen därefter så ligger man och är förbannad igen för att man glömt att göra det även den dagen. Ibland händer det att jag glömmer att göra något som jag måste komma ihåg flera dagar på raken. Varför glömmer man bort sådant som man borde komma ihåg, som t.ex. saker man måste komma ihåg som t.ex. möten, läkarbesök, namn på personer & födelsedagar? Eller då man tänker att man ska gå till köket för att hämta den där lilla saken som man omöjligt kan komma på vad det var, då man väl är där. Sen går man tillbaka till vardagsummet för kanske kommer man på igen då vad det var? Och hur ofta har man inte letat efter något viktigt papper som man lagt på något ställe för att man ska komma ihåg var det är. Men då man ska ha papperet så kan man omöjligt komma ihåg var det är?
Saker försvinner därför att folk leter efter dem där de inte finns, istället för att leta efter dem där de är.
Men saker som man vill glömma, det ska finnas i ens minne för alltid! Det är bara så ologiskt. Varför kan man inte bara få välja själv vad man vill minnas och inte minnas? Tänk vad underbart det skulle vara.
Men jag måste erkänna att minnet är en underbar gåva. Tänk om man hade lika långt minne som en guldfisk t.ex, deras minne är väl 3 sek? Jag menar då skulle man inte ens minnas vilka som var ens vänner, det skulle inte ens vara lönt att skaffa vänner för nästa gång man träffar dom skulle man inte ens minnas att man träffat dom.
Tycker så synd om alla dementa, fast samtidigt så är det många utav dom som är så pass mycket dement att dom inte ens är medveten om det själva.
Det är så hemskt att se då man vet att man en dag kommer jag kanske också vara gammal och inte minnas någonting. Jag har många gånger funderat på hur jag kommer bli då jag blir gammal. Får jag behålla mitt minne? Eller kommer jag vara så pass dement att jag inte ens känner igen min egen spegelbild? Mina anhöriga? Kommer jag kanske tro att jag är 20år och bor hemma hos min mamma och pappa även fast jag egentligen är 80år? Det är hemskt att veta att man kanske en dag kommer vara som en bebis på nytt. Inte kunna laga mat, gå på toaletten själv, klä på sig. Att man kanske inte kommer klara sånna där enkla vardagliga sysslor som man tar förgivet.
Nej tacka vet jag minnet. Även fast det för med sig plågsamma minnen också. Men jag skulle inte för en chans i världen välja att sluta minnas. Jag menar i slutändan så är det ändå dom fina och roliga minnena man kommer att minnas.
Jag är väldigt dålig på att se det positiva i livet, det syns även här, jag skriver inte särskilt ofta om saker jag gjort som varit roliga eller saker som folk har gjort/sagt som gjort mig glad.
Nej jag måste bli bättre på det, definitivt! Men det händer att jag ligger i sängen på kvällarna och tänker på roliga händelser i mitt liv, dom är underbara. Dom ska jag ha oftare!
Ofta får man dyka djupt ned i sitt inre för att hitta de vackra minnena. Medan de tråkiga, lätt och behändigt tar sig upp till ytan.