Wednesday 17 December 2008 photo 1/1
|
Jag är rädd måste jag säga. Flytten skrämmer mig otroligt mycket. Jag är och har aldrig varit en person som vågat lämna allt gammalt bakom mig, allting jag känner utan och innan och flytta ensam till en stad jag inte vet någonting om, inte känner någon. Men ändå har jag lyckats hamna där nu, och det skrämmer mig så jäkla mycket. Det är och kommer alltid att vara lättare om man gör det tillsammans med någon.
Mitt eget hem kommer inte kännas som ett hem. Jag kommer känna mig som en främling i min egen hemstad. Är man två så känns det inte lika läskigt, för då har man åtminstonde varandra. Nu har jag bara mig själv.
Har ni någonsin känt att någon tar er för givet? Så känner jag nu. Även jag har mina gränser på vad jag tollerar och inte tollerar. Och även fast den gränsen passerats så många gånger så har jag ändå funnits kvar. Det är min rädsla för att förlora någon jag bryr mig om som håller mig kvar. Men nu börjar jag inse. Varför?
Människor förändras, det gör dom verkligen. Ibland så "växer man ifrån varandra" som man brukar säga, fast det är inte det uttrycket jag egentligen söker, jag hittar ingen uttryck som passar in bara. Det är inte uttrucket för att ena personen mognat fortare än den andra som jag söker.
Människor förändras, dom utvecklas, dom sätter upp en framtid för sig själv. En del hittar sig själva, andra gör inte det. En del vet inte vad dom vill, utan är förvirrade, och väljer att göra det som andra säger är rätt istället för att göra det som känns rätt för dom själv.
Ibland hittar man sidor hos sig själv som man inte visste fanns, sidor som skrämmer till och med skämmer en själv. Men den sidan skrämmer även andra, den sidan skrämmer mig.
Det är svårt att veta varför en dålig sida av en själv dyker upp bara sådär.
Kanske har man sårat en person som man bryr sig så jätte mycket om. Och önskar så mycket att man kunde ta tillbaka det, göra allting bra igen. Och när man inser att det inte går så tar kroppen fram sin försvarsmekanism och i och med detta framhävs personens dåliga sidor ännu mer. Istället för att erkänna att man gjort fel så försöker man försvara sig för något som inte går att försvara sig från.
Men det behöver inte alltid vara så. Två personer som varit bra för varandra är inte alltid bra för varandra och kommer heller inte alltid att vara det. Genom att existera i den andras liv så händer det att man framhäver dåliga sidor hos den andra som kanske inte skulle finnas där egentligen. T.ex. att en person alltid är på dåligt humör, men kanske är det jag som får den andra på dåligt humör? Bara för att man en gång fått den andra att må bra så betyder det inte att man kommer få den att göra det i all evighet.
Själv klart gör det ont att förlora någon som man bryr sig otroligt mycket om. Men oftast är inte personen den samma som den var då man först lärde känna den. De sidor hos personen som man älskade finns inte längre där. Så egentligen är det inte att förlora personen i sig som gör ont, utan det som gör ont är att ge upp hoppet om att den personen man en gång älskat ska komma tillbaka.
Jag vill inte längre tas för givet. För även jag är en person med känslor, även jag kan bli sårad.
Utåt sett så ser jag ut som en svag person. Men egentligen är jag stark. Jag kan förlåta, jag kan glömma och jag kan gå vidare. Men är man ensam om att kunna det så är det ingen mening med det heller.
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/erikaomilliam/307573068/