Friday 6 February 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Vad är egentligen frihet? Jag tror att definiationen på frihetvarierar väldigt mycket från land till land. I tillexempel Sverige skulle nog många beskriva frihet som att vara ekonomiskt oberoende, kunna göra vad man vill oberoende av vad andra tycker/tänker eller att sätta sig i bilen och bara köra å köra.
Medan människor i andra länder skulle säga att frihet är att kunna gå ut på gatan utan att vara rädd eller att få bestämma över sin egen framtid.
Bara för att man är en fri individ, innebär det verkligen att man kan göra exakt vad man vill utan att behöva rätta sig efter andras behov, känslor, uppfattning eller synpunkter? Jag tror bestämt att en del lever långt över frihetens allra friastegränser. De har inga känslor över huvudtaget, de ser bara sig självaoch förstår inte alls konsekvenserna av deras handlingar. De sårar människor i sin omgivning utan att ens inse det. Frihet stava soberoende för vissa. För att man själv är en känslokall och hänsynlös person betyder det inte att människorna runt omkring en också är det.
Frihet för mig är att kunna leva det liv jag vill leva. Kunna tycka vad jag vill, känna vad jag vill, tänka vad jag vill och säga vad jag vill utan att känna att något/någon hindrar mig. Att få göra mina egna val i livet men även ta ansvar för valen jag gör. Att kunna vara mig själv.
Jag kan säga, det är inte alltid så lätt att vara sig själv. Ibland gömmer jag mig själv bakom rädslan, rädslan att förlora någon som jag bryr mig om. Jag vågar inte säga vad jag känner, utan säger istället det jag tror att personen vill höra. Det är ungefär som att ljuga, jag hatar att ljuga. Så det slutar alltid med att jag till slut vågar krypa fram, och säga vad jag verkligen känner.
Glöm inte!!
- Du bestämmer över ditt eget liv
- Du måste tro på dig själv
- Det enda som begränsar dig från vad du klarar och inte klarar är dig själv
- Den enda som kan hålla dig fången är du själv, genom låta det ske
Om vi tänker, gör och agerar som alla andra, leder det till att vi blir en liten bit av alla andra och inte längre oss själva.
När det kommer till ett nytt förhållande, så är det många som avstår, för att de vill kunna känna sig fri och oberoende av andra. Men jag tror inte att det är en annan person som håller oss fången utan jag tror istället att det är tryggheten i det liv vi lever för studen. Vågar man aldrig släppa taget om vissheten och tryggheten och ge sig in på ovissheten och otryggheten så kommer man föralltid leva i fångenskap.
Man måste våga ta steget in i det okända. Det okända är öppet för nya möjligheter. Genom att leva i ovisshet så kommer varje ögonblick i livet innehålla mystik, äventyr och spänning. Utan ovisshet och det okända är livet bara en avslagen upprepning av utslitna minnen, som en låt på repeat!
Jag är väldigt rädd för att vakna en dag och upptäcka att jag helt plöstligt är 35år och har skaffat familj, känna mig lycklig över detta för att en sekund senare inse att det var så mycket jag ville göra då jag ung som jag aldrig tagit mig mod till att verkligen göra. Det är lättare att lägga skulden på någon annan. Men i själva verket vet jag att det enda som hindrat mig är min egen rädsla för det nya och främmande.
Man skulle kunna beskriva varje människa är en separat ö, där ens eget ego är det enda som existerar. Men genom att ge kärlek till en annan person så bildas ett litet nätverk och ju fler personer vi ger kärlek till, desto större blir nätvärket, tillsammans bildar vi till slut ett land.
Jag tror ändå att den värdefullaste gåvan vi kan ge en annan människa är vår kärlek. Kärlek kan vara så mycket, den är både krävande och givande. Underbar och komplicerad. Kärlek skrämmer många. Jag tror att kunna dela med oss av kärleken är den allra största utmaningen i livet. Kärleken omfattar såmånga känslor; gläde, lycka, rädsla, sorg, tillit, medkänsla, samhörighet.. ja en hel radda med känslor kan man säga. Man har mycket att lära.
Ett förhållande är som en ros, skör, vacker, ömtålig, en utmaning att hålla vid liv. Kanske vissnar den en aning ibland, men genom lite extra omtanke så överlever den och blir starkare för varje gång.
Ett förhållande kan också vara som en konstgjord plastblomma, falsk, overklig, alltid vacker på utsidan, den blir fort tråkig eftersom det inte är någon utmaning att hålla den vid liv.
Kärlek och rädsla är två sidor av samma mynt. Kärlek och rädsla är varandras motsatser som ljus och mörker. I avsaknad av kärlek, så skapas rädsla. I kärlekens ljus, så försvinner rädslan.
Kärlek skapar den frihet, som gör att en person kan vara sig själv.
Medan människor i andra länder skulle säga att frihet är att kunna gå ut på gatan utan att vara rädd eller att få bestämma över sin egen framtid.
Bara för att man är en fri individ, innebär det verkligen att man kan göra exakt vad man vill utan att behöva rätta sig efter andras behov, känslor, uppfattning eller synpunkter? Jag tror bestämt att en del lever långt över frihetens allra friastegränser. De har inga känslor över huvudtaget, de ser bara sig självaoch förstår inte alls konsekvenserna av deras handlingar. De sårar människor i sin omgivning utan att ens inse det. Frihet stava soberoende för vissa. För att man själv är en känslokall och hänsynlös person betyder det inte att människorna runt omkring en också är det.
Frihet för mig är att kunna leva det liv jag vill leva. Kunna tycka vad jag vill, känna vad jag vill, tänka vad jag vill och säga vad jag vill utan att känna att något/någon hindrar mig. Att få göra mina egna val i livet men även ta ansvar för valen jag gör. Att kunna vara mig själv.
Jag kan säga, det är inte alltid så lätt att vara sig själv. Ibland gömmer jag mig själv bakom rädslan, rädslan att förlora någon som jag bryr mig om. Jag vågar inte säga vad jag känner, utan säger istället det jag tror att personen vill höra. Det är ungefär som att ljuga, jag hatar att ljuga. Så det slutar alltid med att jag till slut vågar krypa fram, och säga vad jag verkligen känner.
Glöm inte!!
- Du bestämmer över ditt eget liv
- Du måste tro på dig själv
- Det enda som begränsar dig från vad du klarar och inte klarar är dig själv
- Den enda som kan hålla dig fången är du själv, genom låta det ske
Om vi tänker, gör och agerar som alla andra, leder det till att vi blir en liten bit av alla andra och inte längre oss själva.
När det kommer till ett nytt förhållande, så är det många som avstår, för att de vill kunna känna sig fri och oberoende av andra. Men jag tror inte att det är en annan person som håller oss fången utan jag tror istället att det är tryggheten i det liv vi lever för studen. Vågar man aldrig släppa taget om vissheten och tryggheten och ge sig in på ovissheten och otryggheten så kommer man föralltid leva i fångenskap.
Man måste våga ta steget in i det okända. Det okända är öppet för nya möjligheter. Genom att leva i ovisshet så kommer varje ögonblick i livet innehålla mystik, äventyr och spänning. Utan ovisshet och det okända är livet bara en avslagen upprepning av utslitna minnen, som en låt på repeat!
Jag är väldigt rädd för att vakna en dag och upptäcka att jag helt plöstligt är 35år och har skaffat familj, känna mig lycklig över detta för att en sekund senare inse att det var så mycket jag ville göra då jag ung som jag aldrig tagit mig mod till att verkligen göra. Det är lättare att lägga skulden på någon annan. Men i själva verket vet jag att det enda som hindrat mig är min egen rädsla för det nya och främmande.
Man skulle kunna beskriva varje människa är en separat ö, där ens eget ego är det enda som existerar. Men genom att ge kärlek till en annan person så bildas ett litet nätverk och ju fler personer vi ger kärlek till, desto större blir nätvärket, tillsammans bildar vi till slut ett land.
Jag tror ändå att den värdefullaste gåvan vi kan ge en annan människa är vår kärlek. Kärlek kan vara så mycket, den är både krävande och givande. Underbar och komplicerad. Kärlek skrämmer många. Jag tror att kunna dela med oss av kärleken är den allra största utmaningen i livet. Kärleken omfattar såmånga känslor; gläde, lycka, rädsla, sorg, tillit, medkänsla, samhörighet.. ja en hel radda med känslor kan man säga. Man har mycket att lära.
Ett förhållande är som en ros, skör, vacker, ömtålig, en utmaning att hålla vid liv. Kanske vissnar den en aning ibland, men genom lite extra omtanke så överlever den och blir starkare för varje gång.
Ett förhållande kan också vara som en konstgjord plastblomma, falsk, overklig, alltid vacker på utsidan, den blir fort tråkig eftersom det inte är någon utmaning att hålla den vid liv.
Kärlek och rädsla är två sidor av samma mynt. Kärlek och rädsla är varandras motsatser som ljus och mörker. I avsaknad av kärlek, så skapas rädsla. I kärlekens ljus, så försvinner rädslan.
Kärlek skapar den frihet, som gör att en person kan vara sig själv.
Comment the photo
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/erikaomilliam/328477910/