May
Monday 9 February 2009 photo 2/2
|
Det är svårt att leva med något man vet aldrig kommer att försvinna.
iallafall inte helt.
- 1993
Det har gått sexton år av mitt liv och jag bär fortfarande omkring på det.
Allt började år tvåtusenfyra när jag var elva år, det vå då allt upptäcktes.
Men det var inte föränns jag var tretton år som jag förstod att det aldrig kommer försvinna.
Det gör obeskrivligt ont inom mig av ren svaghet att aldrig kunna göra något åt det.
Hur länge ska jag orka att gråta mig till sömns varje kväll?
Varför känns det som om alla vet? Som om alla kolla ner på mig.
Det är svårt nog som det är att tänka på det oavbrutet dag ut och dag in.
om man tänker på världen utanför och alla dess problem, så är det bara en bagatell.
Men för mig är det något som får mig att lida, och det plågsamt.
Det känns som om jag blir uppäten innut i mig.
Att gå runt och bära på det är svårt.
Att gå runt och känna att man bara vill skrika ut det, är svårare.
Men att tala ut och sen leva vidare, är den svåraste biten.
Om jag vore gud, skulle jag ställt folk inför svåra situationer för att sedan fatta rätt beslut.
Men orättvisa är en helt annan sak.
För att allt och alla på jorden är så lika varandra är nog för vi ska lära oss något och sen kunna ändra på det.
Men varför händer saker man inte kan lära sig något av? Eller framför allt något som man inte kan göra något åt alls?
mörker är min största rädsla.
och det känns som om mitt liv
aldrig kommer bli ljust igen
varför jag?
varför ingen annan?
varför någon överhuvudtaget?
iallafall inte helt.
- 1993
Det har gått sexton år av mitt liv och jag bär fortfarande omkring på det.
Allt började år tvåtusenfyra när jag var elva år, det vå då allt upptäcktes.
Men det var inte föränns jag var tretton år som jag förstod att det aldrig kommer försvinna.
Det gör obeskrivligt ont inom mig av ren svaghet att aldrig kunna göra något åt det.
Hur länge ska jag orka att gråta mig till sömns varje kväll?
Varför känns det som om alla vet? Som om alla kolla ner på mig.
Det är svårt nog som det är att tänka på det oavbrutet dag ut och dag in.
om man tänker på världen utanför och alla dess problem, så är det bara en bagatell.
Men för mig är det något som får mig att lida, och det plågsamt.
Det känns som om jag blir uppäten innut i mig.
Att gå runt och bära på det är svårt.
Att gå runt och känna att man bara vill skrika ut det, är svårare.
Men att tala ut och sen leva vidare, är den svåraste biten.
Om jag vore gud, skulle jag ställt folk inför svåra situationer för att sedan fatta rätt beslut.
Men orättvisa är en helt annan sak.
För att allt och alla på jorden är så lika varandra är nog för vi ska lära oss något och sen kunna ändra på det.
Men varför händer saker man inte kan lära sig något av? Eller framför allt något som man inte kan göra något åt alls?
mörker är min största rädsla.
och det känns som om mitt liv
aldrig kommer bli ljust igen
varför jag?
varför ingen annan?
varför någon överhuvudtaget?
finns om det är något!
Gå in här och tryck på reklamen till höger för att beställa beställ:
http://communitos.freehostia.com/?alink=reptet
Gå in här och tryck på reklamen till höger för att beställa beställ:
http://communitos.freehostia.com/?alink=reptet
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/erikssonsofie/329522530/
Visa toppen
Show footer