March
Friday 6 February 2015 photo 1/1
|
just nu känns det som jag befinner mig en bubbla som består av skola, träning, sitta hemma och se på tv...inte riktigt vad jag föreställde för sisådär ett och halvt år sen när jag börja plugga, jag hoppades på en nystart i en ny stad och att för första gången, istortsett, få vara någon som människor verkligen vill spendera tid med och umgås med...okej det är väl inte riktigt sant har en person som jag umgås med ganska regelbundet så helt ensam är jag väl ändå inte egentligen...hade väl bara förväntat mig något annat antar jag. är väl för det mesta mitt eget fel dessutom som är urkass på att hålla kontakten med de som jag kände jag kunde umgås inom programmet men som jag nu sedan vi delades in i våra huvudämnen och splittrades i höstas inte längre träffar speciellt mycket alls. känner hur jag alltmer återupplever tiden på högstadiet & gymnasiet där jag var den som ingen ville umgås med. jag vet nånstans inom mig att jag inte är samma person längre, men känslorna finns fortfarande kvar som djupa spår inom mig och just nu antar jag de gör sig extra påminda. ibland undrar jag varför jag valde den utbildning jag gjorde - det är intressant och så det är inte det...har reflekterat över att jag när jag exempelvis sitter på biblioteket och pluggar och någon/några som pluggar till civilekonom satt en bit bort från mig så kände jag mig så galet felplacerad med min lite flummiga kultur/historia utbildning. det kan delvis bero på att den senaste terminen mera känts som en högstadie/gymnasie termin och inte en termin på högskola för det första så har det ganska ofta eller ja iallafall senaste delkursen som vi var just nu varit väldigt ostrukturerat kring föreläsningar osv mycket pga att det skett omorganiseringar och så dessutom vilket påverkar såklart, sen att läraren använder sig av oh slides hallåå det är 2015!! har väl knappast höjt nivån missförstå mig rätt här läraren är bra och så det är inte det. börjar för övrigt bli ganska trött på att ständigt umgås med mig själv och väldigt sällan eg aldrig träffa någon som verkligen känner till min historia flrklaringen till det är väl att jag har svårt att öppna mig för nya männiksor och är rädd för hur de skulle se på mig om det första jag gör är att måla upp mig själv som ett offer har inte lärt känna någon på ett och halft år mer än på ytan - känner ingen alls riktigt på djupet men jag skulle vilja. jag vill ha det såsom jag i mitt huvud ser att andra har det omgivna av männsikor som verkligen bryr sig om de! och det är inte det att jag inte har försökt för det har jag, i sommras tex var volontär/fotograf/ på nollningen för att utmana mig själv lite och för att ge tillbaka lite av allt det jag fick när jag var ny folk ställde verkligen upp då förmig en för de helt främmande människa vilket för mig var och fortfarande är enormt svårt att ta in. tyvärr känner jag väl nu i efterhand att jag nog inte bidrog till så mycket de där 10 dagarna då jag mest höll mig i bakgrunden och lite gömde mig bakom min kamera - den riktigt smällen fick jag när vi fotografer blev ombedda att ta mera bilder vilket min då trötta/ganska psykiskt ansträngda hjärna automatiskt tolkade som du gör inte ett tillräckligt bra jobb varför sökte du ens rollen?!? nu var det ju troligtvis absolut inte så det var menat utan det var menat från ett peppande håll som skulle få oss att göra ännu bättre ifrån oss, förmodligen. en annan sak jag reagerade över för senast ett par dagar sedan när jag passerade 3 yngre killar som cyklade, jag gick, var att jag omedvetet ryggade lite bakåt i det ögonblick som de passerade mig vilket jag senare insåg är pga en händelse på högstadiet där jag mötte ett gäng med killar som cyklade och de/en av de gjorde ett försök att antagligen skrämma mig genom att sträcka sig mot mig och säga buh i farten vilket såklart gjorde att jag hoppade till lite och de skrattar, killarna visste vem jag var och jag visste vilka en del av de var men inte mycket mer än så..svårt att vara anonym i en liten stad...de fick den reaktion de ville av mig och jag har fortfarande svårt att möta grupper av yngre killar vilket troligtvis inte enbart beror på denna enskilda händelse utan på en del andra också en grej som var kul enligt de kan ha varit han som skrek buh minns inte exakt, var att cykla mot mig till de nästan körde på mig för att i sista stund väja.. SUCK
ber om ursäkt för en minst sagt osammanhängade text och det är inte tänkt som en tycka synd om mig text...behövde väl bara skriva av mig nånstans antar jag
ber om ursäkt för en minst sagt osammanhängade text och det är inte tänkt som en tycka synd om mig text...behövde väl bara skriva av mig nånstans antar jag
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/es-photo/519439611/
Visa toppen
Show footer