Thursday 27 September 2012 photo 2/5
|
Tårarna på mig har redan börjat rinna, innan jag ens har skrivit en rad. Det räcker att få se en bild för att jag ska brista ut i gråt. Men nu ska jag ta och skriva allt om min älskade, älskade Cocos.
Förra året, den 17:e maj genomgick jag min stora hjärtoperation där jag bytte en klaff. Det jag inte visste den dagen var att under tiden jag fick min nya klaff så föddes någon som skulle betyda hela världen för mig.
På midsommarafton förra året satt jag och min 2 bästavänner och tittade på en sorglig film då min telefon ringer. Jag svarar och mammas röst ljuder i telefonen, hon berättar att de just har hittat 3 små, små kattungar i vedboden som var så magra och utmärglade. Deras mamma hade blivit påkörd och ungarna hade legat och skrikit i flera timmar innan min mamma, pappa och småbröder hade hittat dem. Jag bad mamma skicka bilder på de 3 små varelserna och jag vart kär i en liten grå katt och jag skrev tillbaka till mamma att det var min och att ingen annan skulle få ta den. Jag såg den gula lilla fläcken på huvudet och utbrast "Cocos! Hon ska heta Cocos! Fläcken ser precis ut som en cocosflinga".
Dagen efter åkte jag och mina kompisar hem till mig och så fort jag klev innanför dörren satt lilla Cocos, jag satte mig ner på knä och tog den här lilla, lilla kattungen i händerna. Jag var kär så fort jag såg henne.
Fram till höstkanten tog jag hela tiden hand om lilla Cocos men en dag sa mamma att hon inte orkade med att ha 3 katter och att vi skulle göra oss av med 2. Jag protesterade hej vilt med att Cocos inte fick lämna mig men det vart ändå hon som fick åka till en familj i Stockholm där hon skulle leva som innekatt. Jag grät den kvällen.. Men något hände, en vecka senare stod ägaren utanför dörren och ville lämna tillbaka henne pga att hans barn utvecklat allergi och efter den dagen så lovade mamma mig att Cocos inte skulle lämna oss igen.
Cocos syskon fick så småningom ett nytt hem hos en barnfamilj vi känner. Jag brydde mig inte om att de åkte, så länge jag hade min Cocos. Jag var så lycklig med henne.
Vid julen vart hon konstig, hon löpte för första gången och vart helt tokig. Inte som den vanliga katten hon var utan hon vart ett monster som rände runt överallt ute och inne. Jag var jätte orolig för att hon skulle förbli sådan, de var så hemskt att se henne så. Men vi beställde då en tid för sterilisering. Dagen då hon skulle opereras var jag ledig från skolan för att jag var så fruktansvärt orolig för henne, jag visste inte vad jag skulle ta mig till om någonting hände henne. Operationen gick i alla fall bra, de hittade 5 små kattungar som plockades ur henne, hon var alldeles för ung för att kunna ta hand om så många kattungar.
När vi tog hem henne lindade jag in henne i fårskinn som hon låg på när hon var sövd. När hon vaknade vinglade hon runt och mådde så dåligt, jag tyckte så synd om henne...
Eftersom hon rakades på magen så köpte vi en lite overall till henne som hon fick ha på sig när hon var ute. Hon hatade den men jag tyckte hon var så gullig i den!
Varje natt så sov hon hos mig, varje kväll ropade jag in henne om hon var ute så vi kunde sova tillsammans. Hon vart min bästavän. Speciellt eftersom tiden i skolan vart svår med mobbning och jag fick läsa hemma på distans. Hela tiden fanns min Cocos där som en tröst. På kvällarna när vi låg i sängen gosade jag alltid in ansiktet i hennes päls och kunde gråta ut.
Jag skapade framtidsplaner om att ta med henne när jag flyttade till Skåne. Jag räknade ut att hon skulle kunna leva när jag fick mitt första barn och att jag skulle kunna bli 35 innan det var dags att tänka på att hon skulle försvinna från mitt liv. Allt var för bra för att vara sant med henne.
Sen kom kvällen den 12:e Juli. Jag ropade på henne för att hon skulle komma in och sova med mig, men ingen katt kom. Jag hörde att hon lekte och bad pappa ropa in henne innan han gick och lade sig. När jag gått upp för trappan byter jag och till pyamas och hör hur det knackar på dörren. Jag smög ut från rummet för att höra vem det var som knackade på dörren så sent som vid 11, orden jag hörde fick mig knäsvag "hörrudu, vi har kört på en katt".
Ett stort hål skapades i mig, min andra halva var borta för all framtid.
Aldrig någonsin har jag gråtit så mycket som den natten, aldrig. Jag låg vaken hela natten, hela dagen därpå och hela nästa natt. Tårarna ville inte sluta. Jag mådde bara så illa över tanken att min bästavän var död och att jag aldrig mer skulle få se, röra och höra henne. Aldrig mer.
Än idag, 77 dagar efter att hon försvann, så gråter jag mig till sömns om kvällarna. Varje dag tänker jag på henne, säger hennes namn och kollar på bilder av henne. Det känns som att halva jag har dött.
Jag tycker mig se henne i ögonvrån varje dag, jag hör hennes tassar mot golvet och jag hör hennes speciella jamande som låter som ett får. Jag kan fortfarande kännas hennes doft och hennes sträva tunga mot min arm. Jag kan känna hur hon biter i mina tånaglar och hur hon stryker sig mot mina fötter.
Skillnaden idag och mot för 6 månader sedan är att det bara är inbillning idag, hon finns inte här, hon är borta.
Jag kan inte hantera det här. Jag har skuldkänslor för att hon dog, det var mitt fel. Jag kunde ha hämtat henne, då hade hon legat här i mitt knä idag och jag hade inte behövt sitta och gråta mig till illamående och huvudvärk just nu.
Livet går vidare och den smärta och saknad jag känner idag kommer sakta att avta, men jag kommer aldrig att glömma den här katten. Det är hon för speciell för. En dag ska jag tatuera in den här bilden av henne på mig med änglavingar.
Men just nu idag vill jag bara gråta över att jag förlorat den här fina och underbara vännen...
Vila i frid världens absolut mest älskade katt och bästavän.
Vi fick inte våra 20 år som jag ville, men ett år är bättre än inget..
Annons
Anonymous
Thu 27 Sep 2012 19:29
Usch,jag sitter här och gråter floder,så hemskt! :'( <3
Anonymous
Thu 27 Sep 2012 17:52
usch :c gråter floder nu, vet Hur de känns, bara att jag har förlorat 2 hundar, en i cancer o den andra vet jag inte om han lever, och om han gör det vet jag inte vart han är... :c
Johanssonbruden
Thu 27 Sep 2012 17:15
Åh ,tårarna rinner just nu.. Gud så sorgligt, jag har också mist min bästa vän som jag har växt upp med.. Svälj gråten och gå vidare, det är oerhört jobbigt men det är bara att inse att man kommer få träffa dom, när man själv är död.<3
Anonymous
Thu 27 Sep 2012 15:58
hemskt!! :(
Vi känner inte varandra men du kan prata med mig om allt,alla tider, jag har en egen katt och jag älskar henne mer än allt annat, vet inte va ja skulle göra utan henne, jag finns verkligen för dig, stöd,råd, allt, faller du tar jag emot, du vet vart du har mig.<3
Vi känner inte varandra men du kan prata med mig om allt,alla tider, jag har en egen katt och jag älskar henne mer än allt annat, vet inte va ja skulle göra utan henne, jag finns verkligen för dig, stöd,råd, allt, faller du tar jag emot, du vet vart du har mig.<3
louise nilsson
Thu 27 Sep 2012 15:28
Jag vet precis hur du känner dig .. Vi tog bort vår katt i maj pga cancer i tungan.. Det var bara en dag innan hans födelsedag och jag saknar han så... Vi har hans aska , en bild och hans halsband i vardagsrummet än...
Anonymous
Thu 27 Sep 2012 15:13
jag förlorade min älskade katt i mars, och när jag läste texten så började jag gråta.. allting stämde in på molle, min älskade vän.. finns ingenting som beskriver känslan av att sin andra halva dör, jag saknar molle så myckiet så att jag kan inte ens se en annan katt utan att tänka på att jag inte fick se min lilla kattunge bli ett helt år... han blev 10 månader innan han blev påkörd & det finns ingenting som är värre.. aja, det jag vill komma fram till är att jag vet hur det känns..
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/esperanca/509900175/