October
Wednesday 3 September 2008 photo 1/1
|
You see it's not that I resist, I let them go..
Det känns som att jag inte lever upp till mina gamla skrivrutiner längre. Jag har bara inget att skriva för tillfället känns det som.
Fast jag behåller min utsida av järn så ligger jag ynklig på insidan. Jag är inte den du först ser. Jag är så mycket mindre.
"Jag vet att du ser mig för den jag är, men jag vill att du ska se mig för någon annan."Jag mår fortfarande otroligt dåligt när jag kommer hem på eftermiddagarna. Är det kanske för att det börjar bli mörkare?
Varje gång jag är ensam brister jag ut i gråt (och ja…skratta åt mig bara). Något i mig bara skriker och klöser. Det känns som om jag har en sån där demon från Constantine i mig.
Råttor gnager i bröstet på mig. Jag sover inget och jag känner mig aldrig hungrig. Jag vill inte till skolan och jag vill inte hem. Det känns som att allt jag gör trasslar in sig i varandra och att ju mer jag drar i trådarna desto mer stramar det åt. Jag känner mig fångad i ett hörn. Det är nästan som jag blivit blind. Jag ser inte längre händerna framför mig och det svider när jag blundar. Jag tar mig fram med knytnävarna och drar och sliter i soss. Jag krälar in på seras kontor och nu känns det som att jag har varenda anställd i min utredning. Jag har en vikarie för min vikarie! Snart får jag väl diskutera mina problem med vaktmästaren också…
Jag har alla mina kroppsdelar på så många ställen samtidigt just nu, medan mitt ansikte måste visa kontroll. Men de viskar fortfarande i mitt öra och hoppar fram genom alla springor. Det känns som jag tappar allt. Jag vet inte ens hur jag ska uttrycka allt jag känner, vilket bygger upp mer frustration. Örjan vill så gärna hjälpa, men jag är som en vägg och jag känner mig otacksam.
"Det känns så belönande att se hur någon mår bättre".
Tyvärr kan jag inte ge honom den responsen. Hur mycket jag än vill. Jag vill inte skickas till Umeå och inte skickas runt på soss. Från början kunde man känna att det här skulle ordna sig och soss kanske skulle se genom sina papper och manualer och få någonting gjort.
Men inget händer och kolsyran går ur. Nu har jag bara fullständigt gett upp. Det finns ingen framtid i soss händer. Örjan kommer måsta skicka hotbrev innan de kanske börjar öppna ögonen.
Det känns som jag gått åt helt fel håll hela tiden. Jag kanske har blivit mer cynisk, men hur ska man tänka när man börjar se mönster i det hela? Om allt bara upprepas måste det ju vara mig det är fel på… Jag passar inte in någonstans längre, och det känns som jag bara förstör mina chanser.
Jag vill inte leva med att något gnager på insidan eller med att bup och soss visar mig vart jag ska sätta ner stegen. Jag vet att jag inte kan klara det här själv. Det känns som att det är en sista bit som saknas. Jag hatar de som alltid får allt, och hur skönt det skulle vara med problem som inte slutar med en utredning. Jag saknar den där sista biten av vägen.
I Constantine kommer han och drar ut det som ganger på insidan.
Var är min Constantine?
Fast jag behåller min utsida av järn så ligger jag ynklig på insidan. Jag är inte den du först ser. Jag är så mycket mindre.
"Jag vet att du ser mig för den jag är, men jag vill att du ska se mig för någon annan."Jag mår fortfarande otroligt dåligt när jag kommer hem på eftermiddagarna. Är det kanske för att det börjar bli mörkare?
Varje gång jag är ensam brister jag ut i gråt (och ja…skratta åt mig bara). Något i mig bara skriker och klöser. Det känns som om jag har en sån där demon från Constantine i mig.
Råttor gnager i bröstet på mig. Jag sover inget och jag känner mig aldrig hungrig. Jag vill inte till skolan och jag vill inte hem. Det känns som att allt jag gör trasslar in sig i varandra och att ju mer jag drar i trådarna desto mer stramar det åt. Jag känner mig fångad i ett hörn. Det är nästan som jag blivit blind. Jag ser inte längre händerna framför mig och det svider när jag blundar. Jag tar mig fram med knytnävarna och drar och sliter i soss. Jag krälar in på seras kontor och nu känns det som att jag har varenda anställd i min utredning. Jag har en vikarie för min vikarie! Snart får jag väl diskutera mina problem med vaktmästaren också…
Jag har alla mina kroppsdelar på så många ställen samtidigt just nu, medan mitt ansikte måste visa kontroll. Men de viskar fortfarande i mitt öra och hoppar fram genom alla springor. Det känns som jag tappar allt. Jag vet inte ens hur jag ska uttrycka allt jag känner, vilket bygger upp mer frustration. Örjan vill så gärna hjälpa, men jag är som en vägg och jag känner mig otacksam.
"Det känns så belönande att se hur någon mår bättre".
Tyvärr kan jag inte ge honom den responsen. Hur mycket jag än vill. Jag vill inte skickas till Umeå och inte skickas runt på soss. Från början kunde man känna att det här skulle ordna sig och soss kanske skulle se genom sina papper och manualer och få någonting gjort.
Men inget händer och kolsyran går ur. Nu har jag bara fullständigt gett upp. Det finns ingen framtid i soss händer. Örjan kommer måsta skicka hotbrev innan de kanske börjar öppna ögonen.
Jag vill inte leva med att något gnager på insidan eller med att bup och soss visar mig vart jag ska sätta ner stegen. Jag vet att jag inte kan klara det här själv. Det känns som att det är en sista bit som saknas. Jag hatar de som alltid får allt, och hur skönt det skulle vara med problem som inte slutar med en utredning. Jag saknar den där sista biten av vägen.
I Constantine kommer han och drar ut det som ganger på insidan.
Comment the photo
Det gör ont att läsa dina texter, men man kan inte sluta.
Jag är orolig för dig, jag vill att du ska må bra. Jag skulle bara vilja ge dig all tejp och lim i världen för att laga de delar i ditt liv som är så trasigt. Jag skulle vilja bygga en ogenomtränglig mur mot allt det onda.
Jag hoppas att du mår bättre snart, och om det är något, så ring mig, eller nått. Finns här för dig.
<3
du skriver så himla bra förklarande texter, de griper verkligen tag i en :/
Jag vill varken till skolan eller hem heller, i skolan är det jobbigt och tråkigt, ljuspunkten är att träffa dig och hemma finns det inget att göra.
Hoppas du blir glad av att umgås med mig i morgon iaf, och än fast vi inte känner varandra så bra så får du mer än gärna prata med mig!
Kram<3
<3<3<3
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ettlitetpervo/262268576/
Visa toppen
Show footer