October
Tuesday 21 October 2008 photo 1/1
|
This town kills you when you're young
Soc får ur det versta av mig just nu.
De ringer och kollar mig gämt och jag var där igår och ska även dit idag.
Jag försöker tänka possetivt när de säger att de tar hand om det hela, men det är svårt när jag vet att all ångest ändå läggs på mig.
De ligger inte vakna om nätterna och ororar sig för den där jävla lägenheten.
Det är vad jag får ta.
De pratade hela tiden igår om hur jag vill att de ska hjälpa mig och om jag behöver det eller om jag behöver det.
Hur ska jag kunna veta vad som är bäst för mig när jag är så van vid att klara mig själv?
Jag kommer i alla fall få vård från psyket som kommer och kollar till mig ibland och när jag ringer.
Men problemet är att de fattar inte att jag inte kommer att göra det.
Jag är inte en person som ringer när jag ligger och har panikångest och andas i spiraler.
"Men hur ska vi då kunna hjälpa dig? Då kanske inte en egen lägenhet är det bästa för dig.." Nähä... men orka ge förslag på det då och sätta igång med det och ge mig en lägenhet för att sen säga att jag inte behöver det. När jag sa till dem tydligt (och gav förslag på att bo med någon jag litar på) att min ångest inte kan ringa och säga till, och ännu mindre när jag är helt ensam, så gick inte det.
Jag sa hur det skulle bli.
Men jag kämpar för den där lilla lägenheten, för att det kanske kommer att ordna sig om det sker en större förändring.
Jag vill hoppas det, och jag vill inte ge upp.
För jag har skrikit mig hes i 17 jävla år!
Viftat med armarna i 17 jävla år!
Nu kan det inte handla om henne längre. Det har det alltid gjort.
Hon måste förstå, och jag måste förstå att det inte finns ett liv i det lilla jag har.
Jag måste lära mig att låta saker förändras.
Soc får ur det versta av mig just nu.
De ringer och kollar mig gämt och jag var där igår och ska även dit idag.
Jag försöker tänka possetivt när de säger att de tar hand om det hela, men det är svårt när jag vet att all ångest ändå läggs på mig.
De ligger inte vakna om nätterna och ororar sig för den där jävla lägenheten.
Det är vad jag får ta.
De pratade hela tiden igår om hur jag vill att de ska hjälpa mig och om jag behöver det eller om jag behöver det.
Hur ska jag kunna veta vad som är bäst för mig när jag är så van vid att klara mig själv?
Jag kommer i alla fall få vård från psyket som kommer och kollar till mig ibland och när jag ringer.
Men problemet är att de fattar inte att jag inte kommer att göra det.
Jag är inte en person som ringer när jag ligger och har panikångest och andas i spiraler.
"Men hur ska vi då kunna hjälpa dig? Då kanske inte en egen lägenhet är det bästa för dig.." Nähä... men orka ge förslag på det då och sätta igång med det och ge mig en lägenhet för att sen säga att jag inte behöver det. När jag sa till dem tydligt (och gav förslag på att bo med någon jag litar på) att min ångest inte kan ringa och säga till, och ännu mindre när jag är helt ensam, så gick inte det.
Jag sa hur det skulle bli.
Men jag kämpar för den där lilla lägenheten, för att det kanske kommer att ordna sig om det sker en större förändring.
Jag vill hoppas det, och jag vill inte ge upp.
För jag har skrikit mig hes i 17 jävla år!
Viftat med armarna i 17 jävla år!
Nu kan det inte handla om henne längre. Det har det alltid gjort.
Hon måste förstå, och jag måste förstå att det inte finns ett liv i det lilla jag har.
Jag måste lära mig att låta saker förändras.
Comment the photo
Förändringar brukar oftast visa sig vara bra i slutändan, för även om de suger så skapar de lite karaktär! =)
Saknar dig
puss
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ettlitetpervo/283248989/
Visa toppen
Show footer