October
Monday 10 November 2008 photo 1/1
|
Revolution, Kamrat!
När en häst faller kommer det fradga ur hans mun.
När jag faller rinner allt ur mig på en och samma gång. Jag kämpar, men sakta blir det värre.
Det är svårt att alltid veta hur man ska placera orden, särskilt när man har världen största klump av inspiration. Det är liksom för mycket för att få ut någonting av.
Jag trodde att saker kunde visa sig mer uppriktigt genom tangenter, men jag hade fel. Ingenting faller riktigt fram. Jag hatar det.
Jag känner mig för stor för mig själv. Min personlighet räcker liksom inte till. Jag vill gärna byta ut mig själv mot något som passar sig,
men det finns ingen roll för en sån stor och tung personlighet. Jag antar att det enda jag duger till är att försöka spela mig själv så gott det går.
Jag orkar inte med fler etapper av sömn vs. ångest, och där jag alltid hör hur klockan tickar i nacken.
Om jag hade nått målet nu skulle jag ha känt mig framme för länge sen.
Mot frihet? Mot revolution? Jag har så svårt att placera mig på en punkt här i livet. Så svårt att andas på fler ställen än i min lilla fyrkant.
De säger att det är resan som är viktig, inte målet. Då kan man ju lika gärna sitta på det där tåget resten av livet, så slipper vi ångesten av att alltihopa är slut när vi kommer fram.
Allting ska bara vara ett sånt totalt liv. Det känns som att alla bara försöker att fly från vad mänskligheten innebär.
Vi försöker alla vara olika, men egentligen vill vi bara samma saker.
Insidan av mig är en revolutionär, medans utsidan leker dig.
Är det okej att vara mänsklig?
Jag har känslor som er andra, men med mina känslor ska det alltid följa med etiketter.
Det luktar vinter där ute.
Det är iskallt i vår lilla trea pga. fel med elementen i hela området. Jag får sova i fosterställning, med tjocksockorna och söndagströjan. Lite som mitt liv gjorde av ren försvarsmekanism när morfar dog.
Jag har en stor klump i magen av ångest och sömnlöshet. När jag skriver det här har klockan sen länge passerat tre.
Just nu har vintern fört med sig kyla och för lite sömn, igen.
Ni ska veta hur svårt det är att alltid leva på försvarsmekanismer, och psykologisk inlärning. Hur ynkligt det känns att vara tvungen att rusa ut ur lektionen för att läraren nämnde ordet tvång.
Det finns gränser mellan att känna och leva. Jag kan inte känna att jag lever, men jag kan leva det jag känner.
Det är så typiskt, men jag tröttnar på mina egna tankar hela tiden. På att samma ord bara upprepas och bryts hela tiden. Det är lite som att bara orientera sig efter karta man själv har ritat. Men vet vart allting leder, men man tänker inte på att det finns andra vägar att gå.
När en häst ramlar och bryter ett ben är den värdelös och man avlivar den.
Jag har aldrig brutit ett ben, men jag bryter alltid mot mina egna regler och trasslar in alla saker. Jag river ner allting i min omgivning efter att jag så noga placerat ut bitarna.
Kanske borde jag också avlivas...
När en häst faller kommer det fradga ur hans mun.
När jag faller rinner allt ur mig på en och samma gång. Jag kämpar, men sakta blir det värre.
Det är svårt att alltid veta hur man ska placera orden, särskilt när man har världen största klump av inspiration. Det är liksom för mycket för att få ut någonting av.
Jag trodde att saker kunde visa sig mer uppriktigt genom tangenter, men jag hade fel. Ingenting faller riktigt fram. Jag hatar det.
Jag känner mig för stor för mig själv. Min personlighet räcker liksom inte till. Jag vill gärna byta ut mig själv mot något som passar sig,
men det finns ingen roll för en sån stor och tung personlighet. Jag antar att det enda jag duger till är att försöka spela mig själv så gott det går.
Jag orkar inte med fler etapper av sömn vs. ångest, och där jag alltid hör hur klockan tickar i nacken.
Om jag hade nått målet nu skulle jag ha känt mig framme för länge sen.
Mot frihet? Mot revolution? Jag har så svårt att placera mig på en punkt här i livet. Så svårt att andas på fler ställen än i min lilla fyrkant.
De säger att det är resan som är viktig, inte målet. Då kan man ju lika gärna sitta på det där tåget resten av livet, så slipper vi ångesten av att alltihopa är slut när vi kommer fram.
Allting ska bara vara ett sånt totalt liv. Det känns som att alla bara försöker att fly från vad mänskligheten innebär.
Vi försöker alla vara olika, men egentligen vill vi bara samma saker.
Insidan av mig är en revolutionär, medans utsidan leker dig.
Är det okej att vara mänsklig?
Jag har känslor som er andra, men med mina känslor ska det alltid följa med etiketter.
Det luktar vinter där ute.
Det är iskallt i vår lilla trea pga. fel med elementen i hela området. Jag får sova i fosterställning, med tjocksockorna och söndagströjan. Lite som mitt liv gjorde av ren försvarsmekanism när morfar dog.
Jag har en stor klump i magen av ångest och sömnlöshet. När jag skriver det här har klockan sen länge passerat tre.
Just nu har vintern fört med sig kyla och för lite sömn, igen.
Ni ska veta hur svårt det är att alltid leva på försvarsmekanismer, och psykologisk inlärning. Hur ynkligt det känns att vara tvungen att rusa ut ur lektionen för att läraren nämnde ordet tvång.
Det finns gränser mellan att känna och leva. Jag kan inte känna att jag lever, men jag kan leva det jag känner.
Det är så typiskt, men jag tröttnar på mina egna tankar hela tiden. På att samma ord bara upprepas och bryts hela tiden. Det är lite som att bara orientera sig efter karta man själv har ritat. Men vet vart allting leder, men man tänker inte på att det finns andra vägar att gå.
När en häst ramlar och bryter ett ben är den värdelös och man avlivar den.
Jag har aldrig brutit ett ben, men jag bryter alltid mot mina egna regler och trasslar in alla saker. Jag river ner allting i min omgivning efter att jag så noga placerat ut bitarna.
Kanske borde jag också avlivas...
Comment the photo
Samhället i stort tycker inte att det är okej att vara mänskliga... eller snarare så är deras bild av vad det innebär att vara mänsklig väldigt idealiserad och tillklippt för att passa en ram som inte bara är lätt att kontrollera utan som företagen dessutom kan tjäna pengar på.
Det enda som är verkligt, det enda som är viktigt, är det man själv känner och tycker och tänker och menar... eller snarare, det är det som är viktigast.
Och regler är väl till för att brytas, åtminstone ibland, bara för att se om de är värda att ha...?
Sluta aldrig att fundera och uttrycka dig, därför att det är enda sättet att komma framåt, trots att det kan vara smärtsamt. Orden blir inte alltid rätt, men vad är väl rätt eller fel egentligen?
Det jag egentligen försöker säga är väl att jag bryr mig och att jag läser det du skriver och tänker på det, även om jag inte alltid kommer på något vettigt svar.
En dag blir allt fint.
Puss
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ettlitetpervo/293140817/
Visa toppen
Show footer