October
Monday 17 November 2008 photo 1/1
|
AS WRONG AS IT GETS
Jag antar att det är så. Saker blir bara inte som i den första mallen. Saker hamnar oftast utanför linjerna.
Varje dag vill jag springa ikapp tiden. Jag tänker ofta på allt som jag inte gjorde, och alla fel jag gjorde. Tiden tog alltför mycket medans jag satt och åt upp väggarna med blicken.
Jag hatade alltid de där söndagarna, och de gör mig fortfarande inte rättvis, men om jag hade valt att lägga upp dem på ett annat sätt hade inte saker kanske sett lite ljusare ut idag?
Du vet att rökning lindrar abstinensen, men sen då? Det är så med alla sorters mediciner. De lindrar symptomen, men de botar inte.
Som ni vet är det mer eller mindre officiellt nu. Jag ska flytta, och jag måste helt enkelt ta hindren som de kommer.
Jag vet vad som väntar och det har jag alltid gjort.
Jag vet alltid vad som kommer hända.
Är jag självisk för att jag vill leva ett normalt jävla liv tillsammans med de människor jag älskar? Jag har enda sen jag var liten känns mig självisk för allt jag velat. För jag fick alltid lära mig hur en duktig flicka skulle bete sig, och att önska sig för mycket var inte något man rekommenderade.
Jag ville ju bara att mitt liv skulle vara som erat.
Även fast ni inte säger något i verkligheten tar ni er in i mina drömmar. Där rakar ni av mig håret och gasar ihjäl mig, bara för att ni vill ha ut något av mig.
Jag känner att jag lika gärna kan raka av mig håret så får jag det överstökat. Göra mig lika falsk som er med en peruk i den färgen som är inne just nu, sno smink på Hm och sminka mig lika skitig rakt genom huden som er.
För jag har inte ens råd med att förändra hela bilden.
Skrattet måste vara äkta och lyckan måste kännas ända ner i benmärgen.
Minns ni senaste gången ni kände total lycka? Jag vill bara minnas den senaste gången jag kände total lycka.
Det här kommer ta den sista lilla energin ur mig och trycka mig mot marken.
Jag kan känna efterskalven redan nu, som en bilkrasch! Jag vill veta om jag gör framsteg. Jag vet ju inte ens om jag vill göra framsteg. Jag känner att jag inte har en aning om vart jag är påväg.
De sätter mig i lägenheten, men sen då? Jag vet vad som kommer hända, men jag vill att bup ska säga åt mig vad som SKA hända! Vad fan vet jag.
Jag vet inte om jag ser en förbättring med det här. Jag kommer bort från mamma, men med det kommer ångesten och skuldkänslorna. För jag vet att jag inte vill tillbaka dit. Jag har inget att göra där nu, vad jag har då att göra där sen?
Jag drömmer i banor nuförtiden. Jag drömmer samma saker, och varje natt blir som ett pussel att lösa när man vaknar. Som att mina tankar flyttar till bättre ställen.
Jag önskar att jag kunde bo där. För i tankarna kan man röra sig hur man vill.
Det finns vissa dagar då man fylls av det man vill vara. Man ser något, avundas och tänker: "nu ska jag gå ut och vara så. Imorgon börjar ett liv där jag kommer vara den där känslan jag får av att vilja vara den personen." Men sen vaknar man nästa dag med hela outfiten liggandes framme, men när man sätter på sig det känns det ändå inte rätt.
Det känns bara fel.
Jag vill vara Coldplay, jag vill vara Lcd Soundsystem, jag vill vara Will, jag vill vara Grey's Anatomy, jag vill vara Beside you in time, jag vill vara Gossip Girl. Jag vill vara du.
Varför kan man aldrig få inspiration att vara sig själv?
Jag antar att det är så. Saker blir bara inte som i den första mallen. Saker hamnar oftast utanför linjerna.
Varje dag vill jag springa ikapp tiden. Jag tänker ofta på allt som jag inte gjorde, och alla fel jag gjorde. Tiden tog alltför mycket medans jag satt och åt upp väggarna med blicken.
Jag hatade alltid de där söndagarna, och de gör mig fortfarande inte rättvis, men om jag hade valt att lägga upp dem på ett annat sätt hade inte saker kanske sett lite ljusare ut idag?
Du vet att rökning lindrar abstinensen, men sen då? Det är så med alla sorters mediciner. De lindrar symptomen, men de botar inte.
Som ni vet är det mer eller mindre officiellt nu. Jag ska flytta, och jag måste helt enkelt ta hindren som de kommer.
Jag vet vad som väntar och det har jag alltid gjort.
Jag vet alltid vad som kommer hända.
Är jag självisk för att jag vill leva ett normalt jävla liv tillsammans med de människor jag älskar? Jag har enda sen jag var liten känns mig självisk för allt jag velat. För jag fick alltid lära mig hur en duktig flicka skulle bete sig, och att önska sig för mycket var inte något man rekommenderade.
Jag ville ju bara att mitt liv skulle vara som erat.
Även fast ni inte säger något i verkligheten tar ni er in i mina drömmar. Där rakar ni av mig håret och gasar ihjäl mig, bara för att ni vill ha ut något av mig.
Jag känner att jag lika gärna kan raka av mig håret så får jag det överstökat. Göra mig lika falsk som er med en peruk i den färgen som är inne just nu, sno smink på Hm och sminka mig lika skitig rakt genom huden som er.
För jag har inte ens råd med att förändra hela bilden.
Skrattet måste vara äkta och lyckan måste kännas ända ner i benmärgen.
Minns ni senaste gången ni kände total lycka? Jag vill bara minnas den senaste gången jag kände total lycka.
Det här kommer ta den sista lilla energin ur mig och trycka mig mot marken.
Jag kan känna efterskalven redan nu, som en bilkrasch! Jag vill veta om jag gör framsteg. Jag vet ju inte ens om jag vill göra framsteg. Jag känner att jag inte har en aning om vart jag är påväg.
De sätter mig i lägenheten, men sen då? Jag vet vad som kommer hända, men jag vill att bup ska säga åt mig vad som SKA hända! Vad fan vet jag.
Jag vet inte om jag ser en förbättring med det här. Jag kommer bort från mamma, men med det kommer ångesten och skuldkänslorna. För jag vet att jag inte vill tillbaka dit. Jag har inget att göra där nu, vad jag har då att göra där sen?
Jag drömmer i banor nuförtiden. Jag drömmer samma saker, och varje natt blir som ett pussel att lösa när man vaknar. Som att mina tankar flyttar till bättre ställen.
Jag önskar att jag kunde bo där. För i tankarna kan man röra sig hur man vill.
Det finns vissa dagar då man fylls av det man vill vara. Man ser något, avundas och tänker: "nu ska jag gå ut och vara så. Imorgon börjar ett liv där jag kommer vara den där känslan jag får av att vilja vara den personen." Men sen vaknar man nästa dag med hela outfiten liggandes framme, men när man sätter på sig det känns det ändå inte rätt.
Det känns bara fel.
Jag vill vara Coldplay, jag vill vara Lcd Soundsystem, jag vill vara Will, jag vill vara Grey's Anatomy, jag vill vara Beside you in time, jag vill vara Gossip Girl. Jag vill vara du.
Varför kan man aldrig få inspiration att vara sig själv?
Comment the photo
men jag minns inte vad det var
har iaf kommenterat på din blogg.
Dagen igår var fin
denna dag är orkeslös men jag ska ta tag i filosofin,ta en långpromenad och få energi.
Jag tycker om dig kärakära fina vän
världen skulle ju vara jättetråkig om alla såg lika dana ut, eller hur? :/
jag tycker inte att man är "cool" om man är precis som alla andra, jag tycker man är cool om man kan vara sig själv!
du ska vara den du är, DU ÄR DU! <3
<3
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ettlitetpervo/296240498/
Visa toppen
Show footer