Skola..Jag har lite blandade känslor om det här ordet. Jag hade verkligen sett fram emot skolan. Jag skulle vara possetiv, plugga hårt, vara social och det skulle gå asbra. Första dagen var en oväntad för jag fick faktiskt en kompis som var väldigt lik mig till olika sätt. Men sen så blev allt fel och jag hatade verkligen de två andra dagarna i skolan. och jag ville bara springa till helgen! Som det ser ut nu så är det lite bättre. Jag antar att jag bara överdrivde och det vart faktisklt bättre idag. Hela klassen börjar släppa den spända stämningen nu och jag trivs. Jag ångrar inte längre att jag bytta till bild istället för musik. Jag tror nog att det kommer passa mig bra. Men jag känner ändå att jag inte kommer orka igenom gymnasiet. Jag mår värre än någonsin och jag bryter ihop totalt hela tiden över allt och inget. Ska piller bli mitt nästa steg? Jag har en väldigt negativ inställning till medicinering. Jag vetta fan vad de proppar i mig. De säger att det inte gör särskilt mycket, bara ger andrum för en att klara ig till nästa steg. Eftersom saker och ting ser mycket värre ut för mig nu så kanske det skulle vara bra. Men jag vill inte! Jag vill inte ses som ett jävla psykfall igen och jag vill inte få min hjärna bortstrålad. Jag vill inte behöva ta något som visar att jag är sjuk. Jag vill bara att alla ska tro att jag är som alla andra.. Jag berättar inget för min nya klass om mig. Inget mer ingåenda och djupare i alla fall.. De ska inte få veta vem jag är. De kommer bara pringa ifrån när det ser hur trasig har blivit. Inga ärr ska synas och inga tårar. Den delen stannar hemma varje gång jag går till skolan. Kanske kan det bli bättre. Kanske stannar de om de aldrig får veta vem jag riktigt är...

awesome picture !