Monday 13 January 2014 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Det enda ni kan se är min utsida som oftast alltid har ett leende, men ingen av er har någonsin sett min insida. Alla som tänker säga att det finns folk som har det värre osv än mig håll det för er själv för jag pallar inte bry mig, jag kräver ingen uppmärksamhet vill bara att folk ska veta innan dom öppnar sina käftar och jag vill inte ha något hat för jag tvingade er aldrig att läsa detta.
Mitt liv har inte varit lätt, min pappa han sket i mig och trodde att han gjorde allting rätt, dagen jag föddes 1997 30 december satt han hemma och söp, jag hade aldrig en pappa som brydde sig och har det inte fortfarande, min syster var mitt allt och hela mitt liv hon gjorde allt för mig tills den dagen jag blev 9 år gammal och intagen till polisstationen i polisbil med min syster, det enda dom sa vi ska ta dig ifrån hon, jag fattade ingenting och brast ut i gråt. Min mamma kom sedan och hämtade mig hon försökte förklara för dom att hon var bara min syster inte min mamma så dom skulle låta mig stanna, dom tog en massa prover och insåg sedan att jag var bara hennes syster, men dom tog min syster ifrån mig och mamma fick sedan förklara jag förstod inte vad hon sa jag fattade inte vad droger betydde det enda jag visste var att min syster kunde dö. Jag började hamna fel, jag umgicks med fel folk, jag började röka och tyckte jag var cool, eftersom jag var mobbad så blev jag en av dom populära eftersom jag rökte.
När jag blev 10 började jag förstå vad min mamma hade sagt till mig, men då satt jag redan fast med att röka. Jag sitter fast i det än idag och varje cigg påminner mig om dagen jag fick veta hur min syster var, min syster är tyvärr död idag och mitt liv gick under den dagen jag satt bara i mitt rum jag satt bara och grät jag pallade inte mer så jag stack, min mamma visste ingenting hon var helt förstörd, men min bror sa det anna du måste komma hem, mamma tänker inte förlora ett barn till hon vägrar. Min mamma gav aldrig upp när min syster gick bort eftersom hon hade två barn till att ta hand om, fast vi klarade oss själva, trodde jag. Sedan dagen min syster dog har jag aldrig lyckats varit hemma ensam för då skadar jag mig själv bara.
Min pappa försöker ta upp kontakten med mig igen, men jag vet att han kommer svika mig igen, han ringer endast då han vill prata om sig själv och sitt liv aldrig om mitt om hur jag mår eller något. Jag önskar att jag kunde ta bort vårdnaden om han, men han skulle aldrig skriva på papperna och mina syskon skulle bli besvikna på mig. Min bror har alltid ställt upp mig så fort jag har behövt han, då alla kastade skit på mig och låtsades som om mitt liv varit rikt, men ingen vet hur jag egentligen mår, mitt liv är upp och ner det har satt sina sår. Jag har sår som aldrig läker förens min syster är nere på jorden och leker med mig igen. Jag kommer ihåg än idag alla dagar vi lekte i sandlådan tills du svek mig igenom att knarka. Dagen jag föddes satt min syster på behandlingshem, men när hon kom ut så hade hon droger direkt, men hon hittade en ny en ny kille som tog hon där ifrån tills båda höll på och mitt liv blev upp och ner igen, hennes pojkvän var min bror han ställde upp på mig och var jävlig mot mig, men han vet att jag älskar han än idag fast han inte finns med oss längre eftersom drogerna tog han och sedan min syster.
Min kusin har varit död i snart ett år shit mannen jag önskar jag kunde få tillbaka stunden vi stod där på telia samma dag som ni skulle åka hem till Eskilstuna, men på morgonen när jag vaknar får jag ett sms där det står Rasmus är död han kommer aldrig mer tillbaka. Men det han och jag inte visste var att vi var kusiner jag brast ut och mitt liv blev åt helvete åter igen. Jag skulle kunna fortsätta skriva jag skulle kunna skriva en hel bok om detta, men jag känner hur tårarna rinner ner från kinden medans jag skriver det här.
Annons