( blänker, men ni ser )

Inte långt kvar tills det har gått ett år.
ett helt jävla år, utan dig morfar.

Jag saknar allt som har med dig att göra,
jag saknar dina samtal.

här är det blogginlägg jag skrev efter begravningen:
Begravning
2 veckor sedan jag skrev senast. kände att jag ville posta ett nytt inlägg, och se vilka som ens överhuvudtaget läser.
det var begravning idag i hoppets kapell. Innan vi åkte kände jag en äcklig stämning här hemma. Alla var dystra.
Jag la mig i sängen en stund, bredvid min katt, och grät. Värt, jag hade sminkat mig.
Satte mig i bilen, bredvid en sur syster, och ann-sofie i fram och pappa körde iväg till kyrkan. Mamma var redan där, hon såg så ledsen ut.
Jag började gråta när jag såg alla gravstenar, skrek inom mig: NEJ NEJ NEEEEEJ! TA INTE MIN MORFAR IFRÅN MIG ERA HELVETES IDIOTER!!
När vi skulle hänga av oss kläderna, så fick man gå förbi kapellet, där morfar låg i en kista. Började gråta ännu mer hysteriskt. och var tvungen att hälsa på släktingar man inte ens visste om. Väääärt! hej vart fan har ni vart hela mitt jävla liv liksom!?
Jag kunde inte kolla på någon. Jag ville inte börja skrika.
Vi gick in och satte oss, jag på andra raden. Längst fram satt mamma, mormor, moster och morbror.
Jag bara skakade, snörvlade och grät. det var jobbigt.. ibland kom tjutläten ifrån mig. Det påverkade mamma så mycket, att hon vände sig om och frågade om jag ville sitta bredvid henne, men, jag klarade inte av att resa på mig.
Att höra klockorna ringde gjorde ont. Jag ville skrika så jävla högt. men jag kunde inte. Så jag skrek inombords.det högsta jag hade.
Sen skulle vi gå fram till kistan. Lägga en liten rosbukett. Mamma och dom andra var upp först. Sedan vi systrar.
Jag blundade, grät, la på blommorna, rörde vid kistan och tänkte i mitt huvud: jag älskar dig morfar, igår, idag, föralltid.
Mamma ville att jag skulle sitta vid henne när jag vart vid kistan, så jag gjorde det, och hon höll om mig.
Jag kollade på min morbror, han satt framåtlutad och grät.
Jag kollade på min moster, hon grät hysteriskt.
Jag kollade på min mamma, hon grät, men var lugn.
Och så kollade jag på mormor, det gjorde mest ont när jag såg på henne. Då och då kom det en tår från hennes ögon. Hon hade så mycket sorg i sig.
Morfars gamla chef tror jag att det var, kom fram till min mormor och sa:
Rolf! han sa alltid gott om dig. Han sa väldigt ofta:
Vaileth hon är en redig tös, hon är mitt allt.

såklart började jag gråta som fan då igen. Det är typiskt morfar, att vara så underbar. Så snäll! min morfar.
det var ett kort på han bredvid kistan, ett från när han var ung. Hans leende på kortet påminde mig om han. Han gav mig glädje i livet.
Jag kan inte tänka att han är död. Jag kan inte tänka att det var han som låg där i kistan. Inte min morfar, INTE HAN.
Det gör så ont, att jag inte kan föra ett samtal med han längre. Bara jag som pratar då.. utan svar.
Han ska kremeras. och grävas ner på ett hemligt ställe i minneslunden på kyrkogården.

Jag älskar han.
Min älskade morfar.
<3

bilden jag la upp, är det kortet som stod bredvid kistan.