March
Thursday 6 August 2009 photo 4/4
|
Knubbsäl(Phoca vitulina)
Alla sälar tillhör ordningen rovdjur (Carnivora) och våra tre svenska sälarter tillhör familjen öronlösa sälar (Phocidae) och som också kallas för egentliga sälar.
De tre svenska sälarterna är gråsäl (Halichoerus grypus), knubbsäl (Phoca vitulina) och vikare (Phoca hispida botnica).
Sälar är väl anpassade till ett liv i havet. Deras späcklager isolerar mot kyla och gör kroppen spolformad. De stänger näsborrar och öron när de dyker och de kan se bra under vattenytan. De kan stänga av stora delar av blodflödet när de dyker för att hushålla med blodets syre. När de simmar tar de sig fram främst med hjälp av baklabbarna (skrävlingarna). På land är det främst med hjälp av framlabbarna de tar sig fram. De har fem klor på varje "hand" och "fot".
Knubbsälen lever nära kusterna i stora delar av norra halvklotets hav. I Sverige är den vanligast på västkusten där det fanns ca 10 000 djur 2005. I södra Östersjön fanns knappt 900 djur 2006 varav ca 500 levde isolerat i Kalmarsund och skiljer sig genetiskt från övriga knubbsälar.
Västkustens knubbsälsbestånd drabbades 1988 och 2002 av den s.k. "säldöden", ett virus som slog ut en stor del av beståndet i Skagerack, Kattegatt och Öresund.
Knubbsälen lever nära kusten i vatten som är isfria året runt. Den kan stanna under vattnet i 20 minuter för att leta efter föda. Knubbsälar äter ett stort antal olika fiskarter. En fullvuxen säl äter ungefär 4 kilo fisk om dagen.
Honorna blir könsmogna vid 3-4 års ålder och hanarna vid 4-6 års ålder.
Honan föder sin unge på land i juni - juli. Kuten saknar den vita kutpäls som de andra svenska sälarterna bär vid födseln. Ungen dias i en månad och ökar från ca 8 kilo till 25 kilo. Därefter lämnas den för att klara sig själv och honan parar om sig.
Stora mängder miljögifter i sälens föda har gjort att stammen minskat. Som konkurrenter till yrkesfiskarna har de jagats. Tidigare var sälen ett viktigt jaktbyte för kustbefolkningen. Genom att inrätta sälskyddsområden och förbjuda vissa miljögifter försöker man rädda de hotade sälstammarna.
Allmän jakt på knubbsäl upphörde 1966 på Västkusten och 1974 i Östersjön.
De tre svenska sälarterna är gråsäl (Halichoerus grypus), knubbsäl (Phoca vitulina) och vikare (Phoca hispida botnica).
Sälar är väl anpassade till ett liv i havet. Deras späcklager isolerar mot kyla och gör kroppen spolformad. De stänger näsborrar och öron när de dyker och de kan se bra under vattenytan. De kan stänga av stora delar av blodflödet när de dyker för att hushålla med blodets syre. När de simmar tar de sig fram främst med hjälp av baklabbarna (skrävlingarna). På land är det främst med hjälp av framlabbarna de tar sig fram. De har fem klor på varje "hand" och "fot".
Knubbsälen lever nära kusterna i stora delar av norra halvklotets hav. I Sverige är den vanligast på västkusten där det fanns ca 10 000 djur 2005. I södra Östersjön fanns knappt 900 djur 2006 varav ca 500 levde isolerat i Kalmarsund och skiljer sig genetiskt från övriga knubbsälar.
Västkustens knubbsälsbestånd drabbades 1988 och 2002 av den s.k. "säldöden", ett virus som slog ut en stor del av beståndet i Skagerack, Kattegatt och Öresund.
Honorna blir könsmogna vid 3-4 års ålder och hanarna vid 4-6 års ålder.
Honan föder sin unge på land i juni - juli. Kuten saknar den vita kutpäls som de andra svenska sälarterna bär vid födseln. Ungen dias i en månad och ökar från ca 8 kilo till 25 kilo. Därefter lämnas den för att klara sig själv och honan parar om sig.
Stora mängder miljögifter i sälens föda har gjort att stammen minskat. Som konkurrenter till yrkesfiskarna har de jagats. Tidigare var sälen ett viktigt jaktbyte för kustbefolkningen. Genom att inrätta sälskyddsområden och förbjuda vissa miljögifter försöker man rädda de hotade sälstammarna.
Allmän jakt på knubbsäl upphörde 1966 på Västkusten och 1974 i Östersjön.
Comment the photo
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/executivee/398349610/
Visa toppen
Show footer