Tuesday 12 November 2013 photo 1/1
|
Avsked
Så idag hade vi begravningen för min morfar, Henrik Hallberg, o känner bara att jag behöver bevara dagen i skriftlig form på ett vis eller annat.
Så vi åkte väl någon gång vid 1 tiden o var där lite tidigare än det skulle börja, vid 2 tiden skulle det vara igång.
Jag personligen har aldrig behövt vara på begravning, och det är delvis övervälmigande med alla tankar som helt plötsligt susar igenom mitt vanligtvis tomma kranium.. Hela grejen för mig bara framåt i tiden, tvingar mig att tänka på då jag kommer förlora dem jag bryr mig om mest, eller hur dem som står mig nära ska behöva hantera när jag går bort själv.
Vad ska man lämna efter sig för att det ska kännas bättre, att dem inte ska behöva våndas över min bortgång allt för länge o bli fast i det förflutna?
Jag har stor respekt personligen för döden o accepterar den som en verklig och oundviklig del utav livslinan i ett mänskligt liv, så jag vill gärna liksom inte tänka på att önska bort den. Men ändå gnager det ständigt att man inte vill att dem ska lämna mig någonsin.
Och jag lät bli att gråta på begravningen, jag gråter inte lätt, men börjar jag väl så.. ja då panik-gråter jag o det är verkligen inte en vacker syn. Passade inte riktigt in där just då.
Jag brukade tro att man blev mer o mer ensam med tiden, i och med att dem man tycker om, till slut måste gå bort.
Men då tänker jag ändå på morfars liv, han är född nästan ett fucking sekel sedan, NÄSTAN 100 år gammal, 1916 föddes han.
När han var 2 år gammal dog hans mamma, vilket jag kan tänka mig lämnar en person väldigt ensam. Men han har jobbat igenom det, och nu i 2-tusen talet har han omgett sig med en väldigt stor familj, 5 döttrar, en son, alla har egna döttrar och/eller söner.
Och även flera av dem har egna barn.
Man väljer alltid själv vilken sorts människor man omger sig med, viktigt att ha i baktanke.
Han var 79 år gammal då jag föddes, att bli morfar ÄNNU en gång vid den åldern och ändå stanna i ytterligare 18 år..
Det är helt otroligt det är ändå, att jag fått ha min morfar så länge.
Och det lär mig att det alltid går att arbeta sig framåt i livet, ÄVEN om din start är svår, eller om du stupar på mållinjen så har du lämnat efter dig en hel del till världen. Och det går ALLTID att finnas där lite längre för dem man älskar och bryr sig om, hur mycket man än behöver gå.
Det går inte att summera allt jag lärt mig, alla tankar som rusar, och känslor som svallar.
Man jag försökte ändå.
Tack Morfar.
Vila i frid för alltid //din älskande familj
Annons
Camera info
Camera LG-P880
Focal length 3 mm
Aperture f/2.4
Shutter 1/14 s
ISO 1250
Comment the photo
Elvira
Thu 14 Nov 2013 13:47
<3.
vet väl inte direkt hur det känns, men förlorade min morfar på sommarlovet.. han blev bara 74. så om du vill så finns jag!
vet väl inte direkt hur det känns, men förlorade min morfar på sommarlovet.. han blev bara 74. så om du vill så finns jag!
Anonymous
Wed 13 Nov 2013 16:00
du vet att jag finns fag<3
CuntCrusher
Tue 12 Nov 2013 23:53
Jag finns för dig ifall du vill prata med någon! (Känner inte direkt dig, men ibland kan det kännas bra att prata ut.) <3
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/extremo1/516644272/