I den stunden insåg jag att det var här jag passade in.
Det var för sånt här med dessa människor jag var gjord.
Jag ville stanna tiden och vara kvar i denna minuten för all evighet, eller iallfall en vecka.
Jag ville inte sova. Jag ville inte åka hem.
Det fanns en värld utanför med personer jag älskade, det visste jag.
Eller, jag hade för mig att jag visste det.
Jag kom ihåg de andra människorna jag älskade, jag visste hur de såg ut och alla roliga och underbara stunder jag haft med dem.
Men ärligt talat spelade inte det någon roll.
Perfekt.
Stanna tiden, snälla.
Det funkade inte.
Hur starkt jag är önskade att tiden skulle stanna gjorde den inte det.
Det blev sent.
Jag somnade.
Jag åkte hem.
Bajs.
Tack.

(Och människorna jag älskar?
De fanns kvar.
De fanns där när jag kom hem, precis lika underbara som alltid.
De höll ut sitt fångstnät och jag landade säkert.
Men någon gång kommer jag studsa tillbaka dit upp.
Dit upp där tiden egentligen borde stanna om den skulle ha lite barmhärtighet, men inte gör det.
Upp.
Upp.
Upp.
Även om fallet efteråt är läskigt och tiden, istället för att stanna, skyndar på lite extra ska jag dit.
Upp.)

Perfekt.

perfekt är rätt ord. för din text. du skriver enormt bra. kusin-Vitamin.