Friday 2 December 2011 photo 1/1
|
Jag vill skriva av mig, en gång för alla.
Jag vill bara få bort tankarna, därför skriver jag ner dom.
Jag har ätstörningar.
Många tror att det är kopplat till anoerxia och bulimi, ja ni har rätt. Det är en "sinnessjukdom" som gör så att jag äter som jag gör. Jag har haft den sen 6-7an, jag fick den när jag var riktigt depp, av orsaker som att mina föräldrar skiljdes, jag och min dåvarande kille (pontus) bråkade, skolan gick skit, jag skolkade. Jag blev instängd och tillbaka dragen. Självklart kom tankarna, varför fick dom andra tjejerna den bra uppmärksamheten? Vad har dom som inte jag har? Varför mobbar killarna mig men inte dom. Jag listade snabbt ut det, dom var smala, det var inte jag. Jag var tjock. Samt så började jag hetsäta, alltså äta mer&mer&alltid. Tills slut gick jag bara upp. Något jag själv inte kunde tåla för då blev för mycket. Jag ville ju vara smal men mat var så gott. En bra tröst, jag klurade ut att trösten var min största fiende. Vad gjorde jag då? Jag slutade äta, jag slutade med mat i skolan, mat hemma. Jag nekade lusten till mat. Jag åt chips, ibland godis. Det minns säkert mina vänner. Varför jag var sugen på det? Jag åt ju inget, efteråt så tränade jag bara snabbt bort det och lät mig själv vara hungrig.
Jag hade vänner som var smala, riktigt smala och fina, dom kallade sig själv bara tjocka hela tiden. Det dom inte vet var att jag åt inte efter det, varje gång dom hade sagt det, jag lät bli. Jag åt minst 1 gång om dagen. Riktigt lite. Det var då i skolan. Inget mer, jag ville inte äta hemma. Samtidigt så ville jag inte ha mat bara för att mamma bantade och sa att hon var fet. Hon var min förebild. Så kurvig och glad, men jag trodde fel. Hon var olycklig så hon bantade... Självklart gjorde jag samma sak. Jag ville inte vara ledsen, jag ville bara vara perfekt. Jag ljög om mina matvarnor. Jag har haft bulimi. För alla er som inte vet vad det är, det är när man går till toan och spyr. Allt detta för att vara perfekt. En sak jag inte kunde vara, inte i mitt huvud. Varför jag slutade med bulimi var för att jag kunde inte göra det längre. Jag grät&grät. Jag visste att det var fel, så jävla fel, så jag lyckades att äckla mig själv ifrån det. Hur? Jag tänkte att jag var patetisk och att jag hade ingen självrespekt längre, mm. Det hade jag ju inte. Jag lyckades bara, och jag är så jävla glad för det.
Jag blir grymt olycklig när jag har ätit något, grymt glad när jag kan låta bli. Men jag får ingen näring i kroppen eller något sånt. Så jag vet att allt är dåligt men jag kan inte bryta den onda cirkeln. Äter jag normalt så blir jag tjock, då blir jag genast olycklig och börjar med att banta igen. Jag vet också att under åren så har folk gett mig tips hur jag ska banta. "Ät si o så, så blir det bra!<3" , Har ni aldrig undrat varför jag säger "jag gör det på mitt sätt"? Mitt sätt är att svälta mig själv, att minska min matsäck, att neka mat och på ett dåligt sätt förstöra mig själv innefrån. Ni förstår, jag vill inte ha en mage, jag vill inte ha mina stora lår, min rumpa, mm. Jag vill se bra ut, och i mitt huvud är bra "smal". En dålig sak är att jag jämför mig med andra. Ser jag en normal tjej så tänker jag "vrf kan jag inte se ut som henne?" Jag kan inte tänka något annat. Samt har jag en konstig matvana. Jag äter "mycket" -> "svält (dagar) -> "äta" -> "svält" , så fortsätter det. Jag svälter alltid mig själv i dagar.
Jag ljuger om allt. Om någon frågar mig "har du ätit" svarar jag JA. Det finns inget annat svar. Jag klarar inte av att folk ska vara besvika på mig, att jag inte äter. Göra det tills deras problem när det är mitt. Jag klarar inte heller av när pappa frågar.
- Har du ätit?
- Ja.
- Ljuger du?
- Nej..
- Du, ljug inte för mig.
- JAG HAR ÄTIT FÖR I HELVETE.
Något liknande. Ni ser, utan mat så får jag humörsväningar. Jag uppfattar saker annorlunda än jag borde. Så ena sekunden kan jag vara hur trevlig som helst, andra inte. Varför? För att jag klarar inte av det. Om jag uppfattar att du är kaxig, då jävlar är jag kaxig tillbaka. Uppfattar jag dig som ledsen, då försöker jag trösta även om du är glad. Om du dissar mig, så kommer jag ta det hårdare än något annat.. Varför? För att jag ser det så. Därför jag vågar inte äta något. Jag är rädd. Jag tänker bara "kommer den här tuggan ändra på mig?", "kommer jag bli tjock?" eller "är den här tuggan det som kommer avgöra om jag får en kille eller inte?" MM. Jag kommer inte kunna låta bli. Jag har varit i den här onda cirkeln allt för länge nu. Känns tufft att bara skriva om detta.
Jag är rädd att jag kanske har skadat mig själv till max. Om man inte äter i min ålder (ungdom) som man ska, för en riktigt lång tid så kan man riskera att få diabetes (eller hur det stavas), alltså ett lågt blodsocker mm. Så jag ska nu till läkaren på onsdag och kolla upp om jag har det. Så jag är stressade, inombords. Om jag har det, vad händer då? Jag vill inte ha en nål igenom mig? Om jag inte har det, då jävlar blir jag glad. Hur kommer dom vilja bryta min ätstörning? Hur långt har detta gått? Är det allvarligt? Kommer jag kunna äta och vara den jag vill vara? Hur kommer omvärlden uppfatta det? Kommer människor förstå mig?
Jag är ingen person som räknar kalorier, jag är glad över det, samt lite ledsen. Hade jag gjort det så hade jag vetat hur mycket jag får i mig. Men jag hade vart djupt depp över det. Men då kunde jag veta hur mycket jag får bort. Istället tar jag varje tugga som 500g av något onyttigt. (OBS: något liknande.) Så man anser väll inte att jag är besatt av det, att veta hur mycket och allt, men jag är ändå besatt av det för varje bit av mat jag tar, så skäms jag. Jag gråter inombords. Jag vill inte ha mat. Mat är min fiende, även när jag vet att den inte är det.
Ni kanske säger att jag är fin, men jag tycker inte det. Jag tycker att jag är tjock och ful. Mina tankar säger att ni ljuger för mig och att ni har fel. Om ni märker så brukar jag aldrig ge mig. Jag har ingen självkänsla kvar eller självsäkerhet. Det jag tänker kan jag inte ens skriva ner i ord. Det är så svårt att förklara, men jag vill. Första steget att få hjälp är att skriva om detta. Det är det jag försöker. Jag vill ha hjälp, jag vill ha stöd. Jag vill ha vänner som kan stötta som finns där. Och som inte säger "finns<3" men så finns ni inte. Ni bara skriver det, men ni försöker aldrig prata med mig..
Samt mitt hjärta och mitt blodomlopp gör ont? Varför? Just för näringen. Jag får inte i den näring jag behöver för att ha ett starkthjärta eller kropp. Som för några dagar sen. Jag kunde knappt stå uppe på mina ben. Dom gjorde så ont. Aldrig känt något sånt förut. Kändes som om dom skulle gå av, att dom inte skulle klara av att gå 5 meter till. Eller tex, att min handledsblodådra ska göra ont, den gör det. Ganska ofta. Jag vet inte, jag har många ställen i kroppen där det gör ont. Jag börjar tro att allt är kopplat till mina matvarnor. Min kropp, min sömn, mina tankar, mitt humör, min inställning.
tror att jag fick ut alla mina tankar nu, man måste inte läsa allt..
Jag vill bara få bort tankarna, därför skriver jag ner dom.
Jag har ätstörningar.
Många tror att det är kopplat till anoerxia och bulimi, ja ni har rätt. Det är en "sinnessjukdom" som gör så att jag äter som jag gör. Jag har haft den sen 6-7an, jag fick den när jag var riktigt depp, av orsaker som att mina föräldrar skiljdes, jag och min dåvarande kille (pontus) bråkade, skolan gick skit, jag skolkade. Jag blev instängd och tillbaka dragen. Självklart kom tankarna, varför fick dom andra tjejerna den bra uppmärksamheten? Vad har dom som inte jag har? Varför mobbar killarna mig men inte dom. Jag listade snabbt ut det, dom var smala, det var inte jag. Jag var tjock. Samt så började jag hetsäta, alltså äta mer&mer&alltid. Tills slut gick jag bara upp. Något jag själv inte kunde tåla för då blev för mycket. Jag ville ju vara smal men mat var så gott. En bra tröst, jag klurade ut att trösten var min största fiende. Vad gjorde jag då? Jag slutade äta, jag slutade med mat i skolan, mat hemma. Jag nekade lusten till mat. Jag åt chips, ibland godis. Det minns säkert mina vänner. Varför jag var sugen på det? Jag åt ju inget, efteråt så tränade jag bara snabbt bort det och lät mig själv vara hungrig.
Jag ljuger om allt. Om någon frågar mig "har du ätit" svarar jag JA. Det finns inget annat svar. Jag klarar inte av att folk ska vara besvika på mig, att jag inte äter. Göra det tills deras problem när det är mitt. Jag klarar inte heller av när pappa frågar.
- Har du ätit?
- Ljuger du?
- Nej..
- Du, ljug inte för mig.
- JAG HAR ÄTIT FÖR I HELVETE.
Något liknande. Ni ser, utan mat så får jag humörsväningar. Jag uppfattar saker annorlunda än jag borde. Så ena sekunden kan jag vara hur trevlig som helst, andra inte. Varför? För att jag klarar inte av det. Om jag uppfattar att du är kaxig, då jävlar är jag kaxig tillbaka. Uppfattar jag dig som ledsen, då försöker jag trösta även om du är glad. Om du dissar mig, så kommer jag ta det hårdare än något annat.. Varför? För att jag ser det så. Därför jag vågar inte äta något. Jag är rädd. Jag tänker bara "kommer den här tuggan ändra på mig?", "kommer jag bli tjock?" eller "är den här tuggan det som kommer avgöra om jag får en kille eller inte?" MM. Jag kommer inte kunna låta bli. Jag har varit i den här onda cirkeln allt för länge nu. Känns tufft att bara skriva om detta.
Jag är rädd att jag kanske har skadat mig själv till max. Om man inte äter i min ålder (ungdom) som man ska, för en riktigt lång tid så kan man riskera att få diabetes (eller hur det stavas), alltså ett lågt blodsocker mm. Så jag ska nu till läkaren på onsdag och kolla upp om jag har det. Så jag är stressade, inombords. Om jag har det, vad händer då? Jag vill inte ha en nål igenom mig? Om jag inte har det, då jävlar blir jag glad. Hur kommer dom vilja bryta min ätstörning? Hur långt har detta gått? Är det allvarligt? Kommer jag kunna äta och vara den jag vill vara? Hur kommer omvärlden uppfatta det? Kommer människor förstå mig?
Jag är ingen person som räknar kalorier, jag är glad över det, samt lite ledsen. Hade jag gjort det så hade jag vetat hur mycket jag får i mig. Men jag hade vart djupt depp över det. Men då kunde jag veta hur mycket jag får bort. Istället tar jag varje tugga som 500g av något onyttigt. (OBS: något liknande.) Så man anser väll inte att jag är besatt av det, att veta hur mycket och allt, men jag är ändå besatt av det för varje bit av mat jag tar, så skäms jag. Jag gråter inombords. Jag vill inte ha mat. Mat är min fiende, även när jag vet att den inte är det.
Ni kanske säger att jag är fin, men jag tycker inte det. Jag tycker att jag är tjock och ful. Mina tankar säger att ni ljuger för mig och att ni har fel. Om ni märker så brukar jag aldrig ge mig. Jag har ingen självkänsla kvar eller självsäkerhet. Det jag tänker kan jag inte ens skriva ner i ord. Det är så svårt att förklara, men jag vill. Första steget att få hjälp är att skriva om detta. Det är det jag försöker. Jag vill ha hjälp, jag vill ha stöd. Jag vill ha vänner som kan stötta som finns där. Och som inte säger "finns<3" men så finns ni inte. Ni bara skriver det, men ni försöker aldrig prata med mig..
Samt mitt hjärta och mitt blodomlopp gör ont? Varför? Just för näringen. Jag får inte i den näring jag behöver för att ha ett starkthjärta eller kropp. Som för några dagar sen. Jag kunde knappt stå uppe på mina ben. Dom gjorde så ont. Aldrig känt något sånt förut. Kändes som om dom skulle gå av, att dom inte skulle klara av att gå 5 meter till. Eller tex, att min handledsblodådra ska göra ont, den gör det. Ganska ofta. Jag vet inte, jag har många ställen i kroppen där det gör ont. Jag börjar tro att allt är kopplat till mina matvarnor. Min kropp, min sömn, mina tankar, mitt humör, min inställning.
Annons
Comment the photo
Linda O.o
Mon 5 Dec 2011 22:10
usch. ätstörningar e ingen bra sak alls. visst jag har kanske haft en släng av det men på ngt vänster har jag börjat äta igen. Det e ju verkligen inte bra när det gått för långt. :c<3
MissUnknown
Sat 3 Dec 2011 10:30
Jag läste allt och kände igen mig i mat och svält delen..
Jag gjorde så ett tag i sommras, jag åt lite en dag och sen svälte jag mig i kanske 4 dagar. Mina vänner på Sötåsen fattade inget men dom fick mig att äta igen, fast jag helst ville gå och spy upp det igen. Men dom öppnade mina ögon igen. Dock försöker jag dagligen att svälta mig själv, men jag vet att utan den där näringen och allt de så kommer jag tillslut ligga i sängen och inte ha orken till att göra något kul.
Igår när jag blev magsjuk blev jag sjukt lättad, för jag ville spy. Jag ville få upp det jag hade ätit dagen innan, jag vill inte äta något igen...
Jag är så jävla missnöjd med min kropp, jag vill se ut som någon i "gänget". Jag vill vara smal och fin, jag vill inte vara mullig och se ut som en jävla gorilla i fejjan.
Jag gjorde så ett tag i sommras, jag åt lite en dag och sen svälte jag mig i kanske 4 dagar. Mina vänner på Sötåsen fattade inget men dom fick mig att äta igen, fast jag helst ville gå och spy upp det igen. Men dom öppnade mina ögon igen. Dock försöker jag dagligen att svälta mig själv, men jag vet att utan den där näringen och allt de så kommer jag tillslut ligga i sängen och inte ha orken till att göra något kul.
Igår när jag blev magsjuk blev jag sjukt lättad, för jag ville spy. Jag ville få upp det jag hade ätit dagen innan, jag vill inte äta något igen...
Jag är så jävla missnöjd med min kropp, jag vill se ut som någon i "gänget". Jag vill vara smal och fin, jag vill inte vara mullig och se ut som en jävla gorilla i fejjan.
MissUnknown
Mon 5 Dec 2011 08:26
Blir tvingad...går jag inte dit när jag mår dåligt så drar dom mig dit, bokstavligen!
Anonymous
Fri 2 Dec 2011 19:50
Läste allt, och känner igen mig i mycket.
Som det där med ätstörningar, jag själv levde på ett paket nudlar om dagen ett dag. Gick aldrig upp i vikt, utan stannade på väldigt låg. Så det slutade med läkarbesök där jag fick ta blodtryck, vikt och längd. Det kändes förjävligt att ställa sig på vågen varje gång, så jag beslöt mig för att inte gå upp, så att siffrorna inte skulle stiga.
Att vara tonårstjej suger ibland.
Som det där med ätstörningar, jag själv levde på ett paket nudlar om dagen ett dag. Gick aldrig upp i vikt, utan stannade på väldigt låg. Så det slutade med läkarbesök där jag fick ta blodtryck, vikt och längd. Det kändes förjävligt att ställa sig på vågen varje gång, så jag beslöt mig för att inte gå upp, så att siffrorna inte skulle stiga.
Att vara tonårstjej suger ibland.
Anonymous
Fri 2 Dec 2011 19:18
Men Sakuuu D: Du ska veta att du är hur fin som helst, och när jag säger sånt så menar jag det. Om jag nt skulle tycka så, så skulle jag nt skriva det. Du ska skita i vad andra säger till dig, de är inte bättre själv om de håller på så. De mobbar för de finner någon ''tröst'' i det, de känner sig bättre än andra. Men de vet inte ett skit om dig, de vet inte hur jävla underbar du är. Och det där med kille är bara skit snack. Jag är SÄKER på att det finns en kille där ute, någon som älskar dig för den du är, och inte bara för ditt utseende. Jag tycker ofta att jag är tjock och ful, men jag trycker undan den tanken, för jag vet att jag har vänner som accepterar mig för den jag är. Och du, jag accepterar dig för den du är, och tycker att du är überfin och söt <3 Det är bara att kämpa, och tänk att du har vänner som finns där för dig. Jag finns, det vet du <3
Anonymous
Fri 2 Dec 2011 23:38
Nädå, vill bara att du ska veta att jag finns för dig <33
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/f00k/499221839/