14 July 2010
En snäll medmänniska
Blog post from SoclogIgår läste jag en bok av Stefan Einhorn som heter Medmänniskor. Jag tänkte inte skriva min vanliga "recension", men jag tyckte den var intressant för att den fick en att fundera lite på det här med att vara snäll och att vara en kännande medmänniska.
Jag försöker vara en bra människa som bryr mig om andra, men rätt ofta hamnar jag ändå i den situationen där jag känner att jag inte ORKAR engagera mig i en person för att dennne fullkomligt suger musten ur en. Någonstans måste man ändå tänka på sitt eget välbefinnande, eller hur? Eller är det bara så att man inte har något tålamod med de som inte passar in direkt i ens värld? I boken så påpekar Stefan Einhorn att ofta så kanske man inte får något för sina goda gärningar men att det betalar sig i slutändan för att man mår bättre över hur man levt sitt liv, och ibland får man tillbaks mångdubbelt det man gjort för andra i gentjänster eller tacksamhet.
Så när är det okej att vara självisk och när bör man "offra" sig själv för andra? Det känns som att det är få som på allvar ställer upp för andra idag utan att förvänta eller begära något tillbaks, och det känns väldigt trist, samtidigt som jag kan förstå att de flesta känner att de redan har otroligt mycket att tänka på i sina egna liv. Jag hoppas dock på att folk försöker ställa upp för andra när de kan, och jag hoppas att jag själv kan avgöra när jag måste säga nej för båda min egen eller någon annans skull mot när jag vill säga nej av lathet.
Känns som att man kanske helt enkelt måste bestämma sig för vilken slags människa man vill vara och sen leva med att man inte kan bli älskad av alla, oavsett om det betyder att ens goda gärningar går förbi obemärkta eller att ens "själviska" gärningar blir missförstådda.
Men satsa på att vara den "goda" typen av människa!
Direct link:
http://dayviews.com/fajjah/2010/7/14/