Jag fyller år.
Jag vill ha tusen kuddar, soffbord och bil. Jobb om ni kan kirra!
Om ni vill kan jag göra en episk födelsedags-plan på fårön.
Åh, och jag vill ha fler kommentarer än rymdemannen-bilden.

Gratis David till salu! :'D





Neeeh... Grattis du blivande trea x)

hej bullen!

jag är en 13 årig tjej som undrar en sak. det är såhär att jag har en pojkvän som är 43 år äldre än mig och inte så snäll, men en dag så hamnade jag i en little fight and my mom got scared

And said youre moving with your aunte and uncle in bel-air.



är jag normal?



mvh orolig tjej

Jag tycker nästan synd om dig, David. Det kan inte vara lätt att fylla år dagen efter den allra BÄSTA födelsedagen. Men du får göra så gott du kan. Grattis, anyway!

Hej! Karl Bertil Jonsson här. Jag har fått reda på att det är din födelsedag idag. För att citera Wikipedia. "Födelsedag är den dag under året en person är född.". Alltså, du är född den 11 juni. Hurra hurra. Bra för dig. Det är 18 år sedan du föddes idag. Ska det vara en bra sak? Dina gladaste år är över, liksom. Du kan inte leka i sandlådan längre. Du får aldrig mer klappa med spaden på hinken så att sanden fastnar och stannar kvar när man lyfter bort hinken.



Vidare; "en som fyller år kallas ofta födelsedagsbarn, även om hon eller han är vuxen." Du är alltså ett födelsedagsbarn, och kallas för "barn" idag. Men du får fan inga privilegier idag, tvärt om. DU ska vara vettig och tacka och vara snäll och ta hand om gäster och allt möjligt. Du är allt annat än ett barn idag. Det är nu du måste skärpa dig ska du veta! Folk förväntar sig saker av dig! Ja, även på din födelsedag! :< Så illa är det.



Du tror säkert att mycket händer idag. Ooooh du får köpa jävla tre-femmor på ICA. Grattis! :) Det var ju skönt. Nu kan du bli riktigt full! Som om åldern hindrade dig innan. Nix pix, det tror jag inte. Skillnaden mellan idag och igår är väl att nu får du köpa din alkohol dyrt men lagligt! Woho!





Öhöh nä men jag ska sluta vara så jävla cynisk. Du fyller år idag, och jag önskar dig alla gratulationer i världen. Gå ut på krogen och njut av gymnasietiden medan du kan! :) Skaffa ett körkort och åk till nya okända fina ställen! <:D

KAPITEL 6, THE FINAL:

Pelle var försvunnen. Ingen hade sett honom, och hans lärarinna hade ringt hem till hans föräldrar för att fråga om något hänt eftersom att Pelle aldrig skolkade.

Länge sörjde hans vänner försvinnandet och i tidningarna skrev man att han blivit bortförd och lemlästad, om än inga delar funnits.



Pelle såg allt detta, han hörde vindarna viska hans namn så att säga. Och i tvåtusen år hjälpte han innevånarna i byn att överleva through the worst of times med sin potatis.



Vasa? Ni hänger inte med?

Pelle var nu Potatis-Pelle, det största Potatisträdet som någonsin skådats. Från hans gigantiska potatis-huvud växte det så mycket som två hundra ton potatis varje år.

Jag orkar inte få det att låta finare och fiffigare än så.

Den magiska åkern förvandlade inga fler, för pelle var så god och varje gång ett litet barn försökte gena så kastade han potatis i huvudet på dem tills de tog den vanliga vägen till skolan.



slut!

Jag gör en liten avbrytande kommentar här, för jag tänkte att det skulle få Marias kommentarer att verka mindre spammiga och mer eftertänkta. Fast egentligen är det ju för att bidra lite subtilt och fint med att uppfylla din önskan?

KAPITEL 5: När den pirrande känslan nått hans pung så började han ändå, trots den sprudlande känslan av liv, bli lite orolig. Han kunde nämligen inte längre känna sina ben. Han kunde inte röra dem, han var faktiskt inte ens säker på att de fortfarande fanns där.

Samtidigt var det som att den plats där han förmodade att hans fötter fortfarande var väldigt, väldigt blött. och sugande. Vad hände egentligen?



När pirret och det oförklarbara hade nått hans nyckelben började hans hals växa. Han var inte längre den bleka Pelle han varit, han var brun och hård och hans hud hade fått en udda textur. Hans huvud svällde, det gjorde lite ont. Så plötsligt föll allt på plats, och rofylld slöt han ögonen. Han förstod allt nu.

KAPITEL 4: När Pelle sjunkit ner till nyckelbenen, och med vänster arm fast i skiten, insåg han plötsligt att det här var slutet. Han skulle dö här, ensam, i det mullriga åskvädret bara en kilometer från skolan.



Så, plötsligt, mitt i all sorg och förtvivlan kände han någonting vibrera vid hans stortå. Eller vänta, var det snarare hans stortå som vibrerade?

Det var en pirrande känsla, en känsla av liv, en känsla svår att förklara. Det var som om han funnit meningen med livet, mitt i all död, och på sätt och vis så kände han sig lycklig. Allting skulle lösa sig, han skulle inte dö.

KAPITEL 3: ..Och där stod han, fast-slafsad. Helt ensam, lyssnades till skolklockorna som ringde in en kilometer därifrån. Den svala sommardagen blev sakta ännu kallare, och molnen drog ihop sig. Pelle hann knappt inse vad som komma skulle förrän ett fruktansvärt åskväder dundrat in över staden. I hellregnet som följde, började Pelle gråta. Lervällingen vid hans fötter hade blivit ännu välligare, och hur mycket han än försökte (med mer och mer desperation) så sjönk han än djupare ner i leran. Nu satt han fast till strax ovanför naveln, och mjölksyran hade nästan ätit upp hans ben innifrån. Det var kallt, det var jävligt, det var ensamt.

KAPITEL 2: Pelle hade för ovanlighetens skull tänkt ta (vad han trodde var) en genväg till skolan. Han tog några steg in på en nyplöjd potatisåker då han upptäckte att han sjönk ner till knäna med ett SLAFS. Pelle svor, för ovanlighetens skull. Han kunde nämligen inte komma loss.

KAPITEL 1: Pelle var en vanlig pojke med vanliga förutsättningar, som bodde i en vanlig stad med en vanlig familj och vanliga vänner. Det var en vanlig dag, solen sken sådär halvvarmt och det var några moln på himlen, när han började gå den vanliga vägen till skolan. Vad Pelle inte visste, var att något väldigt ovanligt skulle hända just honom, bara några minuter senare..