jag hoppas och vill att ni läser detta, även om ni inte förstår.

allt för många människor är blinda för sin omgivning. vi tänker för mycket på oss själva, tänker på hur dåligt vi har det. men om vi öppnade ögonen och vågade titta omkring oss skulle vi förstå att vi har det bättre än många andra kunde tänka sej. allt handlar inte om att ha allt som alla andra har och ha allt det man vill ha, det handlar om att ta vara på det lilla man själv har, vara tacksam över att någon försöker göra ditt liv lite bättre även om det inte blir som du tänkt dej. var tacksam över att du har en familj och dina vänner och tänk på hur bra du har det som faktiskt har en familj och vänner, för många är det inte en självklarhet.

jag mår kanske inte alltid bra, jag kanske inte alltid är nöjd med de "lilla" jag har. jag begär nya och dyra saker hela tiden, jag begär att dom jag talar till ska lyssna på mej. jag blundar för sånt jag inte vill se och jag stänger örnen om jag inte vill lyssna.

men jag har mått bra, jag kan må bra. jag borde vara tacksam över allt jag har och sluta begära massa annat som om det vore helt sjävklart. jag borde inte ta förgivet att någon alltid kommer lyssna på mej och jag borde öppna mina ögon och se, använda öronen och lyssna på hur andra har det. för endel barn är det en lycka att få ordentlig mat serverad en gång i veckan, tänk om jag hade det så. för endel barn är det en självklarhet att leva ensam som tio åring för att resten av familjen gått bort. för endel människor är det ett grovt brott att någon gång öppna munnen och säga ifrån, säga sin åsikt och deras vardag är att inte äga någonting alls.

jag har börjat reagera allt mer på hur världen verkligen ser ut, hur hemskt det verkligen är och hur hjälplös jag verkligen är. när jag blir vuxen ska jag bli fadder åt barn i fattiga länder, barn som aldrig skulle kunna tänka sej ett liv som mitt, för dom skulle det vara himelriket och för mej är det ingenting. precis samma men endå så olika betydelse för olika människor.

det var igår kväll, sista rock off kvällen när dom skjöt raketer som säkert kostat miljoner, en mor hade med sej sina två små barn och samlade burkar och flaskor som folk lämnat. det var då jag insåg hur bra jag verkligen har det, att det finns såna människor även här på lilla åland. att dom säkert aldrig skulle kunna begära t.ex. ett rock off pass, som jag hade men som jag inte ens knappt använde medans det för mej var en helt självklar grej att mina föräldrar skulle köpa ett åt mej. det gör på riktigt ont i hela mej av att veta hur grym värd vi lever i. det sägs att alla människor är värda lika men varför har inte alla samma möjligheter? varför är inte regler och lagar samma i alla länder? varför är livet så orättvist?

creed till er som förstår min text, jag är superdålig på att förklara och skriva. till er som inte förstår någonting så är det jag iprincip vill säga att man ska ta vara på det man har hur obetydligt det än känns, ni ska förstå att ni har tur som lever de liv ni gör och ni ska alltid veta att det finns personer som skulle vara oerhört tacksamma för en dag i era kläder.

jag tycker du skrev jättetydligt och bra (: <3 Stämmer!