December
Saturday 19 January 2013 photo 1/1
|
Change
Jag orkade inte rita bilden själv nu, men denna tog jag från "thepolestar" på deviantart. Jag vet inte ifall man får det eller man ska länka på nåt sätt, men säg till hur man gör (: Jag kunde lika gärna hittat den på google liksom. Men här kommer nästa kapitel på "I dina drömmar" med Harry Potter och Draco Malfoy. På Svenska.
Kapitel 8 – Uppenbarelsen
När Draco vaknade samma dag som eleverna skulle åka tillbaka till sina hem kände han en slags skuldkänsla. Han hade gått djupare in i drömmen än han någonsin hade gjort. Han hade tillåtit sig själv att njuta av den, istället för att försöka vakna. Han låg i sängen och kände någon slags tillfredställelse – det var trots allt det bästa sexet han någonsin hade haft –, men samtidigt mådde han dåligt över vad han hade gjort.
Det kändes rätt men samtidigt fel.
Nåja, nu var den långa natten över och han kunde äntligen gå tillbaka till det normala.
Han klädde sig i sina finaste kläder och packade ner joggingbyxorna han haft på sig under natten i kofferten. Sedan gick han ut till sällskapsrummet där Nott och Zabini satt – som nu hade blivit vänner igen – och väntade på honom.
"Frukost?"
Draco nickade och de gick tillsammans till matsalen.
Efter frukosten skulle han egentligen ha gått ner till Hogsmeade för att sedan transferera sig hem, men han skulle ta tåget istället, eftersom han inte hade klarat transfereringsproven än. Plus att han inte hade hunnit träna mer på dem då han hela förra året hade hängt ihop med dödsätarna.
Draco såg ner på märket han hade på armen – i drömmen hade Potter gillat det, men det gjorde inte Draco.
När han gick ut från matsalen tillsammans med Nott och Zabini gick Potter och hans vänner precis förbi för att komma in. De såg på varandra i någon sekund innan båda fort tittade bort. Men under den sekunden Draco såg in i Potters gröna ögon, hade han sett något märkligt. Potter såg ledsen ut, men samtidigt rädd. Han skyndade sig i alla fall förbi med Weasley-tjejen precis bakom sig.
Det sista Draco gjorde innan han gick till entréhallen var att hämta sin koffert nere i källaren. Han tog sin packning och gick ut genom ekporten tillsammans med de yngre eleverna, som inte heller hade tagit transfereringsprovet ännu. Nu väntade en lång resa hem.
Precis innan han skulle hoppa upp i en egen droska som drogs av en testral, kände han en lätt knackning på axeln. Men när han vände sig om såg han ingen där.
"Det är jag." viskade en osynlig röst i hans öra. "Kom med bort till muren."
Draco förstod verkligen inte vad Potter ville honom men följde fotspåren i snön bort till muren.
"Vad är det?" frågade han argt. Han ville inte missa tåget.
"Är du arg på mig?"
"Jag är väl alltid arg på dig, Potter. Vad är det du vill?"
"Jag ville bara veta en sak. Brukar du dra över människor bara för skojs skull? Även fast de har flickvänner?"
Draco stelnade till. Så det var ingen dröm?
"Jag… öh…" han visste inte vad han skulle svara. Hände det här verkligen? "Vi får prata om det efter lovet. Jag måste till tåget."
Draco började gå mot droskorna igen men en osynlig vägg stoppade honom.
"Skicka ett brev med en förklaring." befallde Potters röst. "Jag kommer att vara i kråkboet över julen, du vet, familjen Weasleys hus. Skicka brevet på natten."
Potters steg försvann genom grinden och upp till slottet.
Draco fick en egen kupé på Hogwartsexpressen och kunde inte vara nöjdare – inget skrik, inget ljud, bara helt tyst och lugnt.
Innan avfärden sprang några andraårselever omkring utanför Dracos kupé, men han brydde sig inte, de skulle snart lugna ner sig.
Nu fick han tid att verkligen tänka igenom allting. Utan att bli störd.
Hade Draco verkligen lyckats göra sina drömmar sanna? Var han och Potter ett par nu? Var det det Potter ville ha förklarat för sig?
Han vägde fördelarna med nackdelarna.
Fördelar: Potter var berömd, snygg och tydligen ganska rik. Han var en av de mäktigaste trollkarlarna genom tiderna eftersom han inte bara hade dräpt Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn, utan han var också den ende genom tiderna som överlevt dödsförbannelsen – två gånger!
Nackdelar: Han var "förrädaren". Och vad skulle Dracos familj säga om att han dejtade Potter? Som dessutom var en kille…
Fördel: Potter kunde skydda Draco.
Nackdel: Han var man.
Fördel: Draco gillade faktiskt honom…
Narcissa Malfoy mötte Draco på Kings Cross Station. Det hade börjat snöa igen, men de skyndade sig från folkmyllret så att de sedan kunde samtransferera sig till Malfoys herrgård.
De gick tillsammans upp för den långa, breda uppfarten mot huset utan att säga ett ord till varandra. Det var vanligt för dem, men Narcissa hade ändå en vilande hand mot Dracos korsrygg.
En av de höga dörrarna till det stora huset öppnades, och ut sprang en liten alf.
"Har du skaffat en ny husalf?" undrade Draco medan den lilla varelsen rusade emot dem.
"Hon heter Dory." svarade bara Narcissa.
"Kan jag ta er koffert, mr Malfoy?" pep den lilla alfen som hade en liten uppåtnäsa, stora, blåa ögon och lite tunt hår som spretade från huvudet.
"Visst." mumlade bara Draco, släppte kofferten och fortsatte mot huset. Han hörde hur alfen med ansträngning började dra den över snön.
"Var försiktig." röt han och tittade över axeln. "Det finns ömtåliga grejer i den."
"Självklart, sir, förlåt mig, sir." pep alfen skrämt, knäppte med fingrarna och fick kofferten att sväva en bit framför henne.
"Hon är lite långsam." viskade Narcissa som gick till vänster om Draco.
Det var inte så att de var arga på varandra, men Draco förstod att hans mor sörjde över att hennes syster, Bellatrix Lestrange, hade dött bara några månader tidigare, medan hennes man, Lucius Malfoy, satt instängd på trollkarlsfängelset Azkaban.
Det skulle bli en väldigt lugn och tråkig jul.
På kvällen, efter middagen som husalfen Dory hade tillagat (den var lite bränd, men Dracos mor verkade inte bry sig speciellt om det), satt Draco på sängen i sitt rum och tittade bara ut genom de höga fönstren. Han kunde bara se himlen eftersom hans rum låg på tredje våningen och var så stort att det var minst tio meter fram till fönstret, men det han såg av himmelen var nog utsikt. Den var kolsvart med blinkande stjärnor strödda överallt.
Han började minnas den enklare tiden. Då han bara gick på Hogwarts, spelade quidditch, gick på lektionerna. Nu var allt meningslöst.
Det var Dracos mor som hade tjatat om att han skulle gå klart skolan och få sin F.U.T.T-examen, han själv brydde sig inte alls. Imorgon skulle den första terminens betyg komma med posten, och han trodde inte för ett ögonblick att han hade något högre än Acceptabelt i något ämne i skolan.
Skolan. Potter ville att Draco skulle skriva till honom. Men vad skulle han skriva?
"Brukar du dra över människor för skojs skull, även fast de har flickvänner?" hade Potter sagt. Om det var det han ville veta kunde han lika gärna vänta till efter jullovet. Varför ville Potter förvirra allting?
Draco kände sig tom. Psykiskt utmattad. Han ville inte längre, ville inte leva. Kvällen med Potter hade varit något alldeles extra, något annorlunda. Han hade aldrig haft sådana känslor förut, han ville ha Potter hemma hos sig precis nu. Han ville prata med honom om allting, bara prata. Om sitt liv. Om sitt tidigare liv, då han bara levde i mörker och rädsla för Lord Voldemort. Ingen hade någonsin varit så här nära inpå Dracos liv förut.
Han såg ner på sin arm igen. Det svarta märket glänste från månljuset. Han visste att det var omöjligt att få bort det – man var verkligen tvungen att hugga av sig sin egen arm ifall man var missnöjd med det.
En tår landade på armen.
Eftersom familjen Malfoy inte hade några släktingar kvar, och eftersom Narcissa vägrade ta upp kontakten igen med återstoden av dödsätarna (som egentligen aldrig hade varit några nära vänner), så blev det bara mor och son som satt vid det långa bordet och åt julmiddag nio dagar senare.
De pratade som vanligt, men inte lika glatt som förut i tiden.
"Det är jul, Draco. Kan du inte berätta om dina betyg?" bad Narcissa och log moderligt mot honom tvärs över bordet.
"Nej, helst inte." svarade han bara och tittade ner i tallriken. "Alfen verkar ha lyckats med maten för en gångs skull."
"Jo…" Narcissa tog en tugga från sitt bröd. "Hur går det med den där flickan du gillade förut? Pansy Parkinson. Går hon också på skolan?"
"Hon gick också om ett år."
"Är ni fortfarande..?"
"Nej." det blev tyst i några sekunder, sedan släppte Draco gaffeln på bordet med en smäll. "Fattar du inte att allt är förändrat nu? Varför i hela världen skulle hon fortfarande dejta mig?"
"Jag trodde inte… Jag visste inte att du skulle bli så upprörd. Jag trodde att nu när allt blivit bättre, nu när… mörkrets herre besegrats… så skulle kanske även du…"
"Ja, men det var fel, eller hur?" Narcissa såg på Draco med stora glansiga ögon. "Får jag lämna bordet?"
"Självklart…" mumlade hon.
Draco nickade, reste sig och gick mot hallen till trapporna.
När han kom till andra våningen hörde han ett pickade ljud från våningen över. Det kom från hans rum. Han öppnade dörren till sitt rum och såg en uggla sitta på fönsterblecket med uppburrade fjädrar. Den såg kall och irriterad ut, den hade säkert suttit där länge.
Draco gick igenom rummet och släppte in ugglan. Den satte sig på hans skrivbord till höger och sträckte irriterat fram benet. Draco knöt upp bandet som höll brevet, och utan att bry sig mer om ugglan satte han sig på sängen och läste det.
Ugglan hoade surt och flög sedan sin väg. Den var noga med att ha ner några böcker från hyllan i förbifarten med vingen.
Draco Malfoy, Malfoys herrgård.
Läste han på framsidan.
Säg inte att…
Men Draco öppnade brevet för att se vad det var.
Vill du ha det såhär, så visst.
Jag bryr mig inte.
Harry Potter.
Ett mycket kort brev.
Visst, tänkte Draco. Som om han brydde sig? De båda hade begått ett misstag, nu är det bara att glömma!
Han rev sönder brevet, tände eld på pappersbitarna med trollstaven och kastade ut dem genom fönstret innan han stängde det med en smäll.
Varför var det så svårt? Allt var upp och ner just nu! Han ville bara glömma allt, gömma sig någonstans, långt bort.
Han lade sig på rygg i sängen och tryckte knytnävarna ögonlocken till han började se stjärnor, sedan släppte han.
En timme senare hade Draco druckit två tredjedelar av sin pappas fina whiskey han hittat nere i baren i allrummet. Han hade tagit upp den på rummet utan att fråga sin mor – han var ändå myndig nu, och hon behövde inte veta allt.
Han satt på sin breda fönsterbräda med en kudde i famnen, och tittade ut på stjärnorna på den mörka himlen. Det lilla man såg i alla fall – en ny snöstorm höll på att komma, så det var i stort sätt vitt överallt. Hade det inte varit för de isolerade väggarna hade man nog hört varenda vindpust. Flaskan stod framför honom, och han hade en cigarett i handen.
Draco hade egentligen slutat röka för länge sen, han hade börjat för att de andra i hans elevhem rökte, och han ville passa in. Han slutade i samma stund Voldemort gett honom uppgiften att döda Dumbledore för nästan ett och ett halvt år sedan. Mest för att han inte hade tid att skaffa cigaretter hela tiden, det var mer att han glömde bort begäret för han hade så mycket stress att tänka på.
Men nu satt han där, med en flaska whiskey och sin sjätte cigarett på en timme.
Han lutade sig bakåt och kände den iskalla vinden från fönstret som stod på glänt. Draco var tvungen att ha ena foten i glipan så att vinden inte skulle ta tag i rutan och slänga det mot fönsteröppningen så att det gick i kras. Han blundade, funderade.
Han hade kommit fram till att han faktiskt gillar Potter. Han hatade honom, men gillade honom samtidigt. Det var en märklig känsla, men det kändes skönt att äntligen få erkänna det för sig själv. Det måste ha varit alkoholen som sparkat på honom.
Han ville bara skriva ett brev och förklara allt för den svarthårige mannen. Eller varför inte bara fara dit själv och säga det, öga mot öga?
Tänk att han, Draco, skulle gilla just killar? Det är därför han aldrig hade haft något riktigt intresse för flickor. Han hade spelat för samma lag hela den här tiden. Och tänk att det var just Potter han föll för, och tänk att Potter också råkade vara just det han var nu.
Jag, tänkte han, Draco Malfoy, är homosexuell.
Och han log.
När Draco vaknade samma dag som eleverna skulle åka tillbaka till sina hem kände han en slags skuldkänsla. Han hade gått djupare in i drömmen än han någonsin hade gjort. Han hade tillåtit sig själv att njuta av den, istället för att försöka vakna. Han låg i sängen och kände någon slags tillfredställelse – det var trots allt det bästa sexet han någonsin hade haft –, men samtidigt mådde han dåligt över vad han hade gjort.
Det kändes rätt men samtidigt fel.
Nåja, nu var den långa natten över och han kunde äntligen gå tillbaka till det normala.
Han klädde sig i sina finaste kläder och packade ner joggingbyxorna han haft på sig under natten i kofferten. Sedan gick han ut till sällskapsrummet där Nott och Zabini satt – som nu hade blivit vänner igen – och väntade på honom.
"Frukost?"
Draco nickade och de gick tillsammans till matsalen.
Efter frukosten skulle han egentligen ha gått ner till Hogsmeade för att sedan transferera sig hem, men han skulle ta tåget istället, eftersom han inte hade klarat transfereringsproven än. Plus att han inte hade hunnit träna mer på dem då han hela förra året hade hängt ihop med dödsätarna.
Draco såg ner på märket han hade på armen – i drömmen hade Potter gillat det, men det gjorde inte Draco.
När han gick ut från matsalen tillsammans med Nott och Zabini gick Potter och hans vänner precis förbi för att komma in. De såg på varandra i någon sekund innan båda fort tittade bort. Men under den sekunden Draco såg in i Potters gröna ögon, hade han sett något märkligt. Potter såg ledsen ut, men samtidigt rädd. Han skyndade sig i alla fall förbi med Weasley-tjejen precis bakom sig.
Det sista Draco gjorde innan han gick till entréhallen var att hämta sin koffert nere i källaren. Han tog sin packning och gick ut genom ekporten tillsammans med de yngre eleverna, som inte heller hade tagit transfereringsprovet ännu. Nu väntade en lång resa hem.
Precis innan han skulle hoppa upp i en egen droska som drogs av en testral, kände han en lätt knackning på axeln. Men när han vände sig om såg han ingen där.
"Det är jag." viskade en osynlig röst i hans öra. "Kom med bort till muren."
Draco förstod verkligen inte vad Potter ville honom men följde fotspåren i snön bort till muren.
"Vad är det?" frågade han argt. Han ville inte missa tåget.
"Är du arg på mig?"
"Jag är väl alltid arg på dig, Potter. Vad är det du vill?"
"Jag ville bara veta en sak. Brukar du dra över människor bara för skojs skull? Även fast de har flickvänner?"
Draco stelnade till. Så det var ingen dröm?
"Jag… öh…" han visste inte vad han skulle svara. Hände det här verkligen? "Vi får prata om det efter lovet. Jag måste till tåget."
Draco började gå mot droskorna igen men en osynlig vägg stoppade honom.
"Skicka ett brev med en förklaring." befallde Potters röst. "Jag kommer att vara i kråkboet över julen, du vet, familjen Weasleys hus. Skicka brevet på natten."
Potters steg försvann genom grinden och upp till slottet.
Draco fick en egen kupé på Hogwartsexpressen och kunde inte vara nöjdare – inget skrik, inget ljud, bara helt tyst och lugnt.
Innan avfärden sprang några andraårselever omkring utanför Dracos kupé, men han brydde sig inte, de skulle snart lugna ner sig.
Nu fick han tid att verkligen tänka igenom allting. Utan att bli störd.
Hade Draco verkligen lyckats göra sina drömmar sanna? Var han och Potter ett par nu? Var det det Potter ville ha förklarat för sig?
Han vägde fördelarna med nackdelarna.
Fördelar: Potter var berömd, snygg och tydligen ganska rik. Han var en av de mäktigaste trollkarlarna genom tiderna eftersom han inte bara hade dräpt Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn, utan han var också den ende genom tiderna som överlevt dödsförbannelsen – två gånger!
Nackdelar: Han var "förrädaren". Och vad skulle Dracos familj säga om att han dejtade Potter? Som dessutom var en kille…
Fördel: Potter kunde skydda Draco.
Nackdel: Han var man.
Fördel: Draco gillade faktiskt honom…
Narcissa Malfoy mötte Draco på Kings Cross Station. Det hade börjat snöa igen, men de skyndade sig från folkmyllret så att de sedan kunde samtransferera sig till Malfoys herrgård.
De gick tillsammans upp för den långa, breda uppfarten mot huset utan att säga ett ord till varandra. Det var vanligt för dem, men Narcissa hade ändå en vilande hand mot Dracos korsrygg.
En av de höga dörrarna till det stora huset öppnades, och ut sprang en liten alf.
"Har du skaffat en ny husalf?" undrade Draco medan den lilla varelsen rusade emot dem.
"Hon heter Dory." svarade bara Narcissa.
"Kan jag ta er koffert, mr Malfoy?" pep den lilla alfen som hade en liten uppåtnäsa, stora, blåa ögon och lite tunt hår som spretade från huvudet.
"Visst." mumlade bara Draco, släppte kofferten och fortsatte mot huset. Han hörde hur alfen med ansträngning började dra den över snön.
"Var försiktig." röt han och tittade över axeln. "Det finns ömtåliga grejer i den."
"Självklart, sir, förlåt mig, sir." pep alfen skrämt, knäppte med fingrarna och fick kofferten att sväva en bit framför henne.
"Hon är lite långsam." viskade Narcissa som gick till vänster om Draco.
Det var inte så att de var arga på varandra, men Draco förstod att hans mor sörjde över att hennes syster, Bellatrix Lestrange, hade dött bara några månader tidigare, medan hennes man, Lucius Malfoy, satt instängd på trollkarlsfängelset Azkaban.
Det skulle bli en väldigt lugn och tråkig jul.
På kvällen, efter middagen som husalfen Dory hade tillagat (den var lite bränd, men Dracos mor verkade inte bry sig speciellt om det), satt Draco på sängen i sitt rum och tittade bara ut genom de höga fönstren. Han kunde bara se himlen eftersom hans rum låg på tredje våningen och var så stort att det var minst tio meter fram till fönstret, men det han såg av himmelen var nog utsikt. Den var kolsvart med blinkande stjärnor strödda överallt.
Han började minnas den enklare tiden. Då han bara gick på Hogwarts, spelade quidditch, gick på lektionerna. Nu var allt meningslöst.
Det var Dracos mor som hade tjatat om att han skulle gå klart skolan och få sin F.U.T.T-examen, han själv brydde sig inte alls. Imorgon skulle den första terminens betyg komma med posten, och han trodde inte för ett ögonblick att han hade något högre än Acceptabelt i något ämne i skolan.
Skolan. Potter ville att Draco skulle skriva till honom. Men vad skulle han skriva?
"Brukar du dra över människor för skojs skull, även fast de har flickvänner?" hade Potter sagt. Om det var det han ville veta kunde han lika gärna vänta till efter jullovet. Varför ville Potter förvirra allting?
Draco kände sig tom. Psykiskt utmattad. Han ville inte längre, ville inte leva. Kvällen med Potter hade varit något alldeles extra, något annorlunda. Han hade aldrig haft sådana känslor förut, han ville ha Potter hemma hos sig precis nu. Han ville prata med honom om allting, bara prata. Om sitt liv. Om sitt tidigare liv, då han bara levde i mörker och rädsla för Lord Voldemort. Ingen hade någonsin varit så här nära inpå Dracos liv förut.
Han såg ner på sin arm igen. Det svarta märket glänste från månljuset. Han visste att det var omöjligt att få bort det – man var verkligen tvungen att hugga av sig sin egen arm ifall man var missnöjd med det.
En tår landade på armen.
Eftersom familjen Malfoy inte hade några släktingar kvar, och eftersom Narcissa vägrade ta upp kontakten igen med återstoden av dödsätarna (som egentligen aldrig hade varit några nära vänner), så blev det bara mor och son som satt vid det långa bordet och åt julmiddag nio dagar senare.
De pratade som vanligt, men inte lika glatt som förut i tiden.
"Det är jul, Draco. Kan du inte berätta om dina betyg?" bad Narcissa och log moderligt mot honom tvärs över bordet.
"Nej, helst inte." svarade han bara och tittade ner i tallriken. "Alfen verkar ha lyckats med maten för en gångs skull."
"Jo…" Narcissa tog en tugga från sitt bröd. "Hur går det med den där flickan du gillade förut? Pansy Parkinson. Går hon också på skolan?"
"Hon gick också om ett år."
"Är ni fortfarande..?"
"Nej." det blev tyst i några sekunder, sedan släppte Draco gaffeln på bordet med en smäll. "Fattar du inte att allt är förändrat nu? Varför i hela världen skulle hon fortfarande dejta mig?"
"Jag trodde inte… Jag visste inte att du skulle bli så upprörd. Jag trodde att nu när allt blivit bättre, nu när… mörkrets herre besegrats… så skulle kanske även du…"
"Ja, men det var fel, eller hur?" Narcissa såg på Draco med stora glansiga ögon. "Får jag lämna bordet?"
"Självklart…" mumlade hon.
Draco nickade, reste sig och gick mot hallen till trapporna.
När han kom till andra våningen hörde han ett pickade ljud från våningen över. Det kom från hans rum. Han öppnade dörren till sitt rum och såg en uggla sitta på fönsterblecket med uppburrade fjädrar. Den såg kall och irriterad ut, den hade säkert suttit där länge.
Draco gick igenom rummet och släppte in ugglan. Den satte sig på hans skrivbord till höger och sträckte irriterat fram benet. Draco knöt upp bandet som höll brevet, och utan att bry sig mer om ugglan satte han sig på sängen och läste det.
Ugglan hoade surt och flög sedan sin väg. Den var noga med att ha ner några böcker från hyllan i förbifarten med vingen.
Draco Malfoy, Malfoys herrgård.
Läste han på framsidan.
Säg inte att…
Men Draco öppnade brevet för att se vad det var.
Vill du ha det såhär, så visst.
Jag bryr mig inte.
Harry Potter.
Ett mycket kort brev.
Visst, tänkte Draco. Som om han brydde sig? De båda hade begått ett misstag, nu är det bara att glömma!
Han rev sönder brevet, tände eld på pappersbitarna med trollstaven och kastade ut dem genom fönstret innan han stängde det med en smäll.
Varför var det så svårt? Allt var upp och ner just nu! Han ville bara glömma allt, gömma sig någonstans, långt bort.
Han lade sig på rygg i sängen och tryckte knytnävarna ögonlocken till han började se stjärnor, sedan släppte han.
En timme senare hade Draco druckit två tredjedelar av sin pappas fina whiskey han hittat nere i baren i allrummet. Han hade tagit upp den på rummet utan att fråga sin mor – han var ändå myndig nu, och hon behövde inte veta allt.
Han satt på sin breda fönsterbräda med en kudde i famnen, och tittade ut på stjärnorna på den mörka himlen. Det lilla man såg i alla fall – en ny snöstorm höll på att komma, så det var i stort sätt vitt överallt. Hade det inte varit för de isolerade väggarna hade man nog hört varenda vindpust. Flaskan stod framför honom, och han hade en cigarett i handen.
Draco hade egentligen slutat röka för länge sen, han hade börjat för att de andra i hans elevhem rökte, och han ville passa in. Han slutade i samma stund Voldemort gett honom uppgiften att döda Dumbledore för nästan ett och ett halvt år sedan. Mest för att han inte hade tid att skaffa cigaretter hela tiden, det var mer att han glömde bort begäret för han hade så mycket stress att tänka på.
Men nu satt han där, med en flaska whiskey och sin sjätte cigarett på en timme.
Han lutade sig bakåt och kände den iskalla vinden från fönstret som stod på glänt. Draco var tvungen att ha ena foten i glipan så att vinden inte skulle ta tag i rutan och slänga det mot fönsteröppningen så att det gick i kras. Han blundade, funderade.
Han hade kommit fram till att han faktiskt gillar Potter. Han hatade honom, men gillade honom samtidigt. Det var en märklig känsla, men det kändes skönt att äntligen få erkänna det för sig själv. Det måste ha varit alkoholen som sparkat på honom.
Han ville bara skriva ett brev och förklara allt för den svarthårige mannen. Eller varför inte bara fara dit själv och säga det, öga mot öga?
Tänk att han, Draco, skulle gilla just killar? Det är därför han aldrig hade haft något riktigt intresse för flickor. Han hade spelat för samma lag hela den här tiden. Och tänk att det var just Potter han föll för, och tänk att Potter också råkade vara just det han var nu.
Jag, tänkte han, Draco Malfoy, är homosexuell.
Och han log.
Annons
Visa toppen
Show footer