11 November 2006
Bremen!
28/10 - 07 - en tillbakablick
Bremen, ljuva Bremen!
Några månader tidigare bjöds, bland andra, jag och Selma att delta i en kurs i Europakunskap. Vi tackade ja. Någon månad efter de påbörjade studierna blev tio elever, däribland jag och Selma, utvalda att representera Sverige i Model Europian Parliament som skulle hållas i Bremen, Tyskland.
Inhysta i olika värdfamiljer blev vi, jag hos Mailin Finke. En bra brud. Om dagarna satt vi i olika kommittéer och diskuterade de frågor vi blivit tilldelade. Om kvällarna käkade vi på trevliga restauranger. Well, somliga av oss passade på att supa skallen av sig. Jag kommer ihåg att en av de finska deltagarna söp sig så redlös att... Ja, vad det nu var.
Vi hade några favoritställen, jag och Selma. Det fanns en chokladbutik som var snygg som få. Jag tänkte ofta, när jag gick där, att jag skulle vilja inreda mitt hus i liknande stil... Trappan var underbar, jag föll pladask! Att jag sedan, efter tre besök i affären, aldrig tycktes hitta dit en fjärde gång beror inte på att mitt lokalsinne är av dålig kvalité, för det är fanimej en lögn. Vad det berodde på, vilsenheten, vet jag inte.
Ett annat ställe som vi älskade (och då menar jag verkligen älskade!) var Schnoooorområdet. Jag har absolut ingen aning eller minne om/av hur det stavas, jag skriver efter sättet jag uttalade det på. Jag har aldrig läst tyska :) Jo, det var nämligen så att... vi kom i kontakt med det här området via en guide. Senare den kvällen bestämde vi oss för att ta oss dit. Vi hade irrat runt likt herrelösa hundar, tills vi bestämde oss för att fråga om vägen. Jag skådade en dam flanerande längs gatan (egentligen flanerade hon ej längs gatan, men låt säga att hon gjorde så). Jag klev fram med raska kliv (var Selma befann sig just då har jag ingen aning om) och utropade "Schnoooor?". Vilket misstag! Kvinnan måtte trott att jag var galen! Selma skyndade sig snabbt fram från ingenstans och räddade situationen, och vi fick vår efterlängtade vägbeskrivning. Jag förstod ingenting förrän Selma förklarade för mig att schnoooor betyder snöre.
Det där skrattar jag gott åt än idag.
Vid ett tillfälle (sen kväll) skulle vi ta spårvagnen hem. Selma åt sitt håll, jag åt mitt. En tiggare kom emot oss. Vad skulle vi ta oss till, undrade Selma. Jag sa åt henne att låta mig sköta snacket. Så kom han fram och yttrade någonting på tyska. Jag sa, på min allra bredaste, mest oattraktiva, skånska: Vaaö saau döue? Jaaog fååståöör ente vaaö döue sajjor. Gissa vad som hände ;)
OH, GUD! Jag höll på att glömma att berätta om dansken! DANSKEN! Han var det snyggaste jag någonsin skådat i verkliga livet, ansåg jag just då. Jag insåg samtidigt att min kärlek till det ytliga var oerhörd och för Selma gick det upp att jag är mer djur än människa - jag säger inte emot (mina drifter tog överhanden och jag glömde tid och rum. Kunde inte höra, inte tala, enbart se den överjordiskt attraktive dansken). Under General Assembly, där veckans arbete sammanfattades i någonting oerhört, gjorde jag ingenting annat än att stirra på honom och smygfota honom och lyssna till hans mörka, djupa stämma, iaktta hans karismatiska uppenbarelse...
Well, det var det stora hela :)
Att resa med Selma var det bästa jag kunde göra. Vi hade så jävla roligt. Det kändes förbaskat tråkigt att återvända till Sverige efter den veckan...
Direct link:
http://dayviews.com/fannyandreasson/2006/11/11/