Saturday 25 July 2009 photo 1/1
|
Det gör ont, fruktansvärt ont. Idag är det två årsedan. Du var det bästa jag hade, du var allt. Tiden går fort och det skrämmer mig, ändå känns det långt borta. Jag ber för dig på kvällarna, jag vet att du finns hos mig, att du är där.
Ingen kommer någonsin förstå hur mycket du var för mig.
25/7-07
Cindy, det finns så mycket jag skulle vilja säga om dig, jag vet bara inte vart jag skall börja. Jag har haft dig sen jag var 3 år gammal, du har alltid varit det lilla extra. Du var alltid den som stod och tittade ut genom fönstret och skällde när man kom hem, som alltid kom till köket när man öppnade kylen, som alltid låg nedanför när man satt i soffan, som alltid fanns där för en och som alltid var med överallt. På senare dar blev du allt stelare och tröttare, hade svårt att gå på golvet och svårt för att resa dig upp. Du fick äta medicin för att slippa smärtan och det hjälpte, du var fortfarande den glada och positiva Cindy. Du gjorde precis som du själv ville, du gick ner till sjön själv när du ville bada, du hämtade även knuten eller tennisbollen när du ville leka. För oss var du inte bara en hund, du var som en människa helt enkelt, du hade en egen personlighet som vi alla i familjen älskade. Du blev allt sämre, slutade äta och fick konstiga knölar på kroppen. Du orkade ingenting längre, du bara låg där och tittade med dina fina, stora bruna ögon som sa "hjälp mig". Du fick en stark dos av medicin för att du skulle bli bra igen, men det hjälpte inte. De sista orden jag viskade till dig i ditt öra innan jag gick och la mig var att jag alltid kommer älska dig och att du alltid kommer finnas hos mig, i mitt hjärta. Vi alla minns dig som världens underbaraste, du var allt. Det var bäst såhär, du led av smärtan och man såg i dina ögon hur ledsen du var. Du skall veta att du var det bästa vi hade. Vi kommer alltid älska dig överallt annat!
Cindy Varillos Lady Madonna Kristenson, vila i frid (L)
Ingen kommer någonsin förstå hur mycket du var för mig.
25/7-07
Cindy, det finns så mycket jag skulle vilja säga om dig, jag vet bara inte vart jag skall börja. Jag har haft dig sen jag var 3 år gammal, du har alltid varit det lilla extra. Du var alltid den som stod och tittade ut genom fönstret och skällde när man kom hem, som alltid kom till köket när man öppnade kylen, som alltid låg nedanför när man satt i soffan, som alltid fanns där för en och som alltid var med överallt. På senare dar blev du allt stelare och tröttare, hade svårt att gå på golvet och svårt för att resa dig upp. Du fick äta medicin för att slippa smärtan och det hjälpte, du var fortfarande den glada och positiva Cindy. Du gjorde precis som du själv ville, du gick ner till sjön själv när du ville bada, du hämtade även knuten eller tennisbollen när du ville leka. För oss var du inte bara en hund, du var som en människa helt enkelt, du hade en egen personlighet som vi alla i familjen älskade. Du blev allt sämre, slutade äta och fick konstiga knölar på kroppen. Du orkade ingenting längre, du bara låg där och tittade med dina fina, stora bruna ögon som sa "hjälp mig". Du fick en stark dos av medicin för att du skulle bli bra igen, men det hjälpte inte. De sista orden jag viskade till dig i ditt öra innan jag gick och la mig var att jag alltid kommer älska dig och att du alltid kommer finnas hos mig, i mitt hjärta. Vi alla minns dig som världens underbaraste, du var allt. Det var bäst såhär, du led av smärtan och man såg i dina ögon hur ledsen du var. Du skall veta att du var det bästa vi hade. Vi kommer alltid älska dig överallt annat!
Cindy Varillos Lady Madonna Kristenson, vila i frid (L)