Wednesday 16 September 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Ni vet sådana där dagar när hjärtat värker utan anledning?
När trappor känns längre än till Skåne och skrattar hånfullt åt dig för varje långamt steg du tar för att komma upp.
När himlen är blå och solen lyser starkt men du vet att det bara är en illusion för egentligen är färgerna kalla och träden tappar snart sina löv.
Du vet när du inte kan sluta älta, tänka och fundera på om det verkligen är ditt liv du lever, om det ska vara såhär.
Mina kläder sitter fel och tränger in i mitt skinn när jag tänker på den där tiden, jag sliter av mig allting i protest, slänger dem så jag slipper se och slipper känna, men man kan inte klä av känslor.
Vill klippa och riva och slita, ta sönder och såra och skada, allt för att bedöva smärtan, minnena och tankarna. Sådant jag försöker tränga undan.
En oändlig, övergiven väg med mörker över den våta asfalten, jag vill vandra och springa på den tills oändligheten tar slut, först då kanske jag kan glömma, gå vidare och förlåta.
Jag inser att det är mina tankar som är en illusion, vägen finns inte och även om den gör det så är den inte oändlig, bara för den som vill vandra den livet ut med sin kära vid sin sida, och även om träden snart tappar sina löv gör det inget för det är vackert och det kommer nya igen.
Och trapporna som skrattar hånfullt åt dig gör det med glädje i sina röster för att du har valt att smeka dess sten med dina skor genom att gå långsamt upp.
Sanningen är relativ och jag väljer att se den från det rätta viset.
När trappor känns längre än till Skåne och skrattar hånfullt åt dig för varje långamt steg du tar för att komma upp.
När himlen är blå och solen lyser starkt men du vet att det bara är en illusion för egentligen är färgerna kalla och träden tappar snart sina löv.
Du vet när du inte kan sluta älta, tänka och fundera på om det verkligen är ditt liv du lever, om det ska vara såhär.
Mina kläder sitter fel och tränger in i mitt skinn när jag tänker på den där tiden, jag sliter av mig allting i protest, slänger dem så jag slipper se och slipper känna, men man kan inte klä av känslor.
Vill klippa och riva och slita, ta sönder och såra och skada, allt för att bedöva smärtan, minnena och tankarna. Sådant jag försöker tränga undan.
En oändlig, övergiven väg med mörker över den våta asfalten, jag vill vandra och springa på den tills oändligheten tar slut, först då kanske jag kan glömma, gå vidare och förlåta.
Jag inser att det är mina tankar som är en illusion, vägen finns inte och även om den gör det så är den inte oändlig, bara för den som vill vandra den livet ut med sin kära vid sin sida, och även om träden snart tappar sina löv gör det inget för det är vackert och det kommer nya igen.
Och trapporna som skrattar hånfullt åt dig gör det med glädje i sina röster för att du har valt att smeka dess sten med dina skor genom att gå långsamt upp.
Sanningen är relativ och jag väljer att se den från det rätta viset.