tyckte mitt liv var perfekt tills ni börja sjabbla! vill ni va min vän ska ni visa det och inte bara vara med mig när det går bra för er! ni kanske känner att ni håller på att tappa mig, men det är bara ert fel, jag skulle faktiskt kunna gå med på att glömma er, men inte det som har hänt! plus att det här har hänt en gång förut också! så det känns som om det kommer att bli tredje gången gillt också... jag vet ju att ni kommer att fortsätta, just nu känns det ganska okej, men inte för er tror jag? ska snacka med er, men det känns väldigt ensamt, fast så har jag kännt i snart 2 månader...
ni sa att vi skulle vara bästisar och att vi alltid skulle vara tsm, att den här sommaren skulle bli bäst? vart har den kraften tagit vägen? kommer vi nånsin bli bra vänner igen? jag har svårt att lite på er, ni går bakom ryggen på mig, ni bryr er inte så mkt om vad jag känner, ni undrar inte ens om jag vill vara med, eller om jag mår bra? ni har inte pratat med mig på en vecka nu, jag tror det är det längsta nånsin som vi inte har pratat med varann? tänk om ni kunde växa upp i er hjärna och förstå att man inte gör såhär? jag kanske inte är den klokaste heller, men det känns som om jag fattar mer änvad ni gör? men den värsta känslan är nog att ni inte kommer fatta, aldrig nånsin!? jag kan inte göra med än såhär, jag har försökt att visa hela veckan att nåt är fel, och ni har inte ens frågatt vf jag inte éns har tittat på er, elr vf jag aldrig pratat med er längre? nåt fel måste ni ha i hjärnan, elr så bryr ni er bara inte eftersom ni inte har frågat??? allt känns bara så fel när ni är såhär, bara för att ni är med dom behöver det inte betyda att ni måste ändra på er för deras skull! jag vet att ni inte vill ha med mig, men istället för att bara ignorera mig så kan ni väl säga det?!