Smilla

För några månader sen visste jag inte att det skulle ske.
Jag visste inte att det skulle vara så jobbigt.
Även om jag förlorat flera hundar, flera djur, så hade vi inte en så nära kontakt att jag inte trodde att jag skulle bli så berörd av att du försvann.
Men jag grät enormt när jag såg dina sista andetag, jag inbillade mig flera gånger efter att vi åkte hem utan dig, att du fanns där. Jag hörde en hund skälla, jag trodde att det var du, men jag hade förstås fel.
Men mamma var mest berörd, utan att hon visade det så var hon så enormt ledsen så jag grät för hennes skull också.
Smilla, mamma älskade dig, o de gör hon fortfarande.
Jag kan fortfarande inbilla mig att jag hör och ser dig.
Härromdagen när jag satt vid datorn så kom Salza o ställde sig på andra sidan bordet o kollade på mig med spetsade öron framåt som du gjorde Smilla, jag tänkte säga ditt namn men sen kom jag på.
Men jag trodde inte att det skulle kännas, när jag ser bilder på dig blir jag helt rörd, ledsen. När det åskar så tänker jag '' stackars smilla, hon som är så rädd, o nu är hon ännu närmre åskan, i himlen '' o när jag har hög musik på i vardagsrummet o du står i en urna där inne, så får jag dåligt samvete för att du ska ju vila i frid, föralltid.

Smilla, jag saknar dig så mycket, men det trodde jag aldrig innan. Även om vi inte hade så bra kontakt med varann så saknar jag verkligen en gammal hund i huset, nån personlig hund. En hund som går klockrent på utställningar, en hund man har massa minnen med, en hund som är ledare i huset, en lugn och trygg hund som inte springer runt hela tiden.

Hoppas du har det bra, vi saknar dig enormt Smilla <3

Va fint! Jag började nästan gråta när jag läste!