Sunday 24 February 2008 photo 1/1
|
Nathalie, Jag gråter inte ut tårar ifrån förr, jag ler istället för minnet. Vi delar många sådana vännen. Du var det bästa som hände mig, jag glömmer aldrig den dagen du lovade mig ”genom allt”. Minns du? Kommer du ihåg dagarna vi tillbringade gemensamt? Jag kan relatera det hela, min röst kommer gråta orden. För nu är saknaden större än det andra. Men en dag kan allting komma tillbaka, jag tror verkligen på det. Tiden går fort, den rinner iväg och jag sa i början att utan dig så fortsätter jag inte. Men det verkar som att livet inte ser tillbaka, den ser inte min saknad. Otroligt, jag trodde den vara obetvinglig. Du var en hjärtevän, den som jag såg upp till. Allt vi gjorde var för varandra. Minns du? Jag kunde sitta länge och gråta i din famn, du ville vara den som aldrig svek. Älskade, du har inte svikit, bara upphört att synas. Du har gett mig boken, den håller alla minnesförmågor vid liv. Den var min gåva ifrån dig. Och jag önskade mig inget annat än din kärlek. Jag tror blommorna på framsidan uttrycker evighet, eller jag önskar att den gör det. Orden inuti, de sitter kompakt intill mitt hjärta. Slutet av boken, jag skrev den själv. Det var när jag som mest saknade min änglasjäl. Vännen, tiden går fort och jag tror att vi måste hålla i varandra. För vi släppte väl aldrig greppet? jag saknar dig. Den dagen jag såg dig, med kronan. Då grät jag. Både efter tiden, och för min kärlek. När du sjöng ryste hela jag av välbehag och glädje. Jag saknar när du satt bredvid mig och sjöng rakt in i mitt hjärta. Det gjorde du ofta, och hur jag älskade det. Skratt, det höll oss så hårt samman. Varje gång du log så värmde du mig, med kärlek. och då i den stunden så trodde jag att livet aldrig kunde byta färg. Dagen du flyttade, du kunde ringa och gråta tårar. Men vad kunde jag göra flera mil bort. Du sa att mina andetag var det enda som du behövde. Vi kunde sitta så till du somnade, du ville aldrig somna ensam. Vattnet, det gjorde det sista med oss. För det var det sista vår vänskap upplevde, då när vi tog kanot och bara försvann. Den bara himlen bevakade oss, vet du om att just i den stunden skrev jag i minnet. ”Nathalie, Fanny” Allt som har en början, har ett slut. Men vännen, vårt är ännu inte här. Livet är inte slut, och så länge mitt hjärta slår kommer jag alltid att vara till för dig. Många hittar aldrig sin tvillingsjäl, men jag hittade min. 2005, då fann jag. Den som för alltid kommer vara den bästa, jag satte upp henne på en pedistal och ingen kan ta platsen ifrån henne. Ingen är någonsin i klass med dig. Nathalie, jag släpper aldrig taget om det bästa ut mitt liv.
Annons