May
Tuesday 1 May 2012 photo 1/3
|
Change
Alina's del ett.
jag står i duschen och häller balsam i handen och tvålar in det i håret. Varmvattnet känns ovanligt skönt mot kroppen. Jag hade inte ätit på en hel dag, kanske därför, jag har börjat se skillnad på min kropp. Jag har rasat i vikt. Jag har försökt att äta normalt, men jag spyr bara upp det mesta jag äter. Mamma vet om att jag äter dåligt och att jag har Bulimi, därför ska jag börja gå hos en psykolog, som heter Max. Jag har aldrig träffat han, men mamma säger att han är ytterst charmig. Jag vill inte gå till någon skit psykolog. När jag väl duschat klart stiger jag ur duschen, blåser håret, jag har ljusbrunt långt hår som är rätt perfekt. Dagen hade varit ovanligt bra faktiskt, jag har varit med Lukas och varit på bio. Mina dagar brukar bestå av att vara inlåst på mitt rum, ensam, med ett antal piller som håller mig lugn. Det var nu en vecka och fyra dagar sedan jag sist gjorde det, skärde mig. Jag är rätt stolt över mig själv för det. Jag går ut genom badrummet, in till mitt rum. Det är fyrkantigt, med mörklila väggar, bilder på väggarna med mina favoritband, jag har en stor dubbelsäng och mitt rum är en bra plats att vara på. En bra plats att gömma sig på. Jag sätter mig vid datan, med handduken fortfarande inlindad runt kroppen, jag loggar in på facebook. fem nya händelser, säger jag lite tyst för mig själv. 'Klara har kommenterat ditt foto', fan fan fan fan fan. inte den horan. "fula äckel. gå ner i vikt nån gång för fan" jag borde inte bli ledsen över sådana kommentarer, men hon säger att jag är tjock varenda jävla gång i skolan. hon slår mig på samma ställe varje gång. det gör så ont i hjärtat att läsa dom orden. ännu värre att höra det högt. Jag har försökt att motstå att plocka fram rakbladet så många gånger. Men det är någonting i mig som sucktar efter det. Jag lyfter på madrassen i sängen, plockar fram det. Jag kollar på det en stund. Sedan gör jag det. det gör så fruktansvärt ont, men den smärtan dämpar det andra som gör så ont inuti mig. Jag sitter med ryggen mot sängkanten på golvet. Smärtan är över, allt känns bättre, för en stund. Min mobil börjar ringa, en tråkig xperia arc s har jag. "Hej det är Alina" säger jag med gråten i halsen." "Hej Alina, det är Miranda, har du tid att prata?" frågade hon. "Ja visst, vad är det?" stammade jag fram lite lätt. "mamma berättade just att hon hade bröstcancer! jag vet inte vad jag ska göra!" jag blev tyst. vad fan sa hon nyss. va va va va va va. "Hallå?" sa hon. "ehh.. asså jag vet inte vad jag ska säga." sa jag och försökte att hålla min egna tårar inne. "hur är det med dig då?" sa hon tyst. "inget vidare" svarade jag tyst och började gråta. samtalet slutade med att vi båda tröstade varandra. Jag la på. La mig ner i sängen, imorgon var det Söndag, alltså var det dags för det dumma skit samtalet med den där säkert dumma idioten Max.
"älskling?" vaknade jag av att mamma sa. hon höll i min arm, och stirrade på något. när jag äntligen fick upp ögonen så drog hon fingrarna över hela min arm, som var full med fula gamla äckliga ärr. "vad har du gjort" sa hon med gråten i halsen. jag drog åt mig armen och vände mig om. "Alina, prata med mig" sa mamma ledsamt. "du fattar väl?" sa jag lite kaxigt nyvaken som jag var. hon krama om mig och sa att det var bra att jag skulle till psykologen om två timmar. fan var klockan redan elva ? Jag satte på mig ett linne och ett par vita jeans. En toffs, mascara på och sedan var jag klar. Klockan var redan halv ett, så jag satte på mig mina vita converse och satte mig i bilen med mamma. Jag sa inte ett ord under hela åkturen, sedan var vi framme och jag steg ur bilen. Mamma följde med mig in. "Hej Agneta" sa han till mamma. "Och du måste vara Alina" sa han och sträckte fram handen. Jag sträckte fram min, och jag såg direkt hans bekrymmade min när han såg min arm. Jag drog undan den direkt. "Följ med här" sa han. Mamma vinkade hejdå och jag följde med han in i hans rum. Jag fick sätta mig i stor skön fåtölj. "Vill du ha något att dricka innan vi börjar?" "ehh .. vatten tack" sa jag med ett småleende. Mamma hade rätt, Max var väldigt charmig och såg väldigt bra ut. "Så vi kan väl börja prata om din arm, Alina" sa han medans han satte sig på knä framför mig och tog tag i min arm och kollade på den. "Vad har du gjort ?" sa han. är han helt jävla dum i huvudet eller, ser han det inte eller ? "vad fan tror du?" sa jag. "Jo jag förstår att du har skärt dig, men varför?" så började jag förklara om hur jag gick in i en djup depression, om hur mina föräldrar alltid bråka, om hur jag blev diagnosierad med bulimi och depression, om hur vännerna svek och om all skit. Han tittade på mig ledsamt, samtidigt så började mina ögon tåras upp. Det slutade med att jag bröt ut i gråt. Jag har alltid hållit inne mina tårar för andra. alltid. Men tillslut klarade jag det inte. Jag kände mig så liten, när jag grät. Han kom fram till mig och sa "du kommer få prata att få prata ut om det här ordentligt med mig, jag ska försöka hjälpa dig så gått det går. okej?" sa han med ett litet leende, han hade helt perfekta vita tänder. jag försökte le tillbaka. Efter en timmas samtal, så var det över. Jag lämnade rummet och gick ut till bilen där mamma vänta.
jag står i duschen och häller balsam i handen och tvålar in det i håret. Varmvattnet känns ovanligt skönt mot kroppen. Jag hade inte ätit på en hel dag, kanske därför, jag har börjat se skillnad på min kropp. Jag har rasat i vikt. Jag har försökt att äta normalt, men jag spyr bara upp det mesta jag äter. Mamma vet om att jag äter dåligt och att jag har Bulimi, därför ska jag börja gå hos en psykolog, som heter Max. Jag har aldrig träffat han, men mamma säger att han är ytterst charmig. Jag vill inte gå till någon skit psykolog. När jag väl duschat klart stiger jag ur duschen, blåser håret, jag har ljusbrunt långt hår som är rätt perfekt. Dagen hade varit ovanligt bra faktiskt, jag har varit med Lukas och varit på bio. Mina dagar brukar bestå av att vara inlåst på mitt rum, ensam, med ett antal piller som håller mig lugn. Det var nu en vecka och fyra dagar sedan jag sist gjorde det, skärde mig. Jag är rätt stolt över mig själv för det. Jag går ut genom badrummet, in till mitt rum. Det är fyrkantigt, med mörklila väggar, bilder på väggarna med mina favoritband, jag har en stor dubbelsäng och mitt rum är en bra plats att vara på. En bra plats att gömma sig på. Jag sätter mig vid datan, med handduken fortfarande inlindad runt kroppen, jag loggar in på facebook. fem nya händelser, säger jag lite tyst för mig själv. 'Klara har kommenterat ditt foto', fan fan fan fan fan. inte den horan. "fula äckel. gå ner i vikt nån gång för fan" jag borde inte bli ledsen över sådana kommentarer, men hon säger att jag är tjock varenda jävla gång i skolan. hon slår mig på samma ställe varje gång. det gör så ont i hjärtat att läsa dom orden. ännu värre att höra det högt. Jag har försökt att motstå att plocka fram rakbladet så många gånger. Men det är någonting i mig som sucktar efter det. Jag lyfter på madrassen i sängen, plockar fram det. Jag kollar på det en stund. Sedan gör jag det. det gör så fruktansvärt ont, men den smärtan dämpar det andra som gör så ont inuti mig. Jag sitter med ryggen mot sängkanten på golvet. Smärtan är över, allt känns bättre, för en stund. Min mobil börjar ringa, en tråkig xperia arc s har jag. "Hej det är Alina" säger jag med gråten i halsen." "Hej Alina, det är Miranda, har du tid att prata?" frågade hon. "Ja visst, vad är det?" stammade jag fram lite lätt. "mamma berättade just att hon hade bröstcancer! jag vet inte vad jag ska göra!" jag blev tyst. vad fan sa hon nyss. va va va va va va. "Hallå?" sa hon. "ehh.. asså jag vet inte vad jag ska säga." sa jag och försökte att hålla min egna tårar inne. "hur är det med dig då?" sa hon tyst. "inget vidare" svarade jag tyst och började gråta. samtalet slutade med att vi båda tröstade varandra. Jag la på. La mig ner i sängen, imorgon var det Söndag, alltså var det dags för det dumma skit samtalet med den där säkert dumma idioten Max.
"älskling?" vaknade jag av att mamma sa. hon höll i min arm, och stirrade på något. när jag äntligen fick upp ögonen så drog hon fingrarna över hela min arm, som var full med fula gamla äckliga ärr. "vad har du gjort" sa hon med gråten i halsen. jag drog åt mig armen och vände mig om. "Alina, prata med mig" sa mamma ledsamt. "du fattar väl?" sa jag lite kaxigt nyvaken som jag var. hon krama om mig och sa att det var bra att jag skulle till psykologen om två timmar. fan var klockan redan elva ? Jag satte på mig ett linne och ett par vita jeans. En toffs, mascara på och sedan var jag klar. Klockan var redan halv ett, så jag satte på mig mina vita converse och satte mig i bilen med mamma. Jag sa inte ett ord under hela åkturen, sedan var vi framme och jag steg ur bilen. Mamma följde med mig in. "Hej Agneta" sa han till mamma. "Och du måste vara Alina" sa han och sträckte fram handen. Jag sträckte fram min, och jag såg direkt hans bekrymmade min när han såg min arm. Jag drog undan den direkt. "Följ med här" sa han. Mamma vinkade hejdå och jag följde med han in i hans rum. Jag fick sätta mig i stor skön fåtölj. "Vill du ha något att dricka innan vi börjar?" "ehh .. vatten tack" sa jag med ett småleende. Mamma hade rätt, Max var väldigt charmig och såg väldigt bra ut. "Så vi kan väl börja prata om din arm, Alina" sa han medans han satte sig på knä framför mig och tog tag i min arm och kollade på den. "Vad har du gjort ?" sa han. är han helt jävla dum i huvudet eller, ser han det inte eller ? "vad fan tror du?" sa jag. "Jo jag förstår att du har skärt dig, men varför?" så började jag förklara om hur jag gick in i en djup depression, om hur mina föräldrar alltid bråka, om hur jag blev diagnosierad med bulimi och depression, om hur vännerna svek och om all skit. Han tittade på mig ledsamt, samtidigt så började mina ögon tåras upp. Det slutade med att jag bröt ut i gråt. Jag har alltid hållit inne mina tårar för andra. alltid. Men tillslut klarade jag det inte. Jag kände mig så liten, när jag grät. Han kom fram till mig och sa "du kommer få prata att få prata ut om det här ordentligt med mig, jag ska försöka hjälpa dig så gått det går. okej?" sa han med ett litet leende, han hade helt perfekta vita tänder. jag försökte le tillbaka. Efter en timmas samtal, så var det över. Jag lämnade rummet och gick ut till bilen där mamma vänta.
Annons
Comment the photo
Felicia's del kommer upp imorn sötttttisss saraaaa<3
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/feliciamathilda/505182765/
Visa toppen
Show footer