May
Wednesday 2 May 2012 photo 5/6
|
Change
miranda del 5.
"Alina?" hon vände sig om, jo nog var det alina. älskade alina. "MIRANDA, VAD GÖR DU HÄR?!" ropade hon och log. "Daniel fick
utbrott, han har typ slagit till mig vid pannan och massa skit" hon kollade på mig, jag pekade på såret vid mitt ögonbryn, och fortsatte
"fan vad alla råkar illa ut nu för tiden" jag skrattade lite osäkert. "vadådå?" frågade hon, "ja, du först av allt. Sen hörde jag att en annan
tjej blev skjuten i benet igårkväll och en massa!" hon kollade mig i ögonen och fick fram ett "oj". "men Miranda, vad gör du här?" hörde
jag en bekant röst säga, jag vände mig om och såg Lukas, "Daniel fick ett utbrott!" sa jag med en menande röst och pekade på mitt
ögonbryn igen. "fyfan asså" sa han bara. "vad har hänt med digdå?" jag bet mig i läppen och kollade på Miranda, hon såg osäker ut.
"misshandel" svarade Lukas åt henne, " ...och så blev hon.. våldtagen" sa han, man såg tydligt att gråten inte var långt ifrån. 'vänta, sa
han våldtagen?!' "VA?! HERREGUD!" sa jag högt, och slog armarna om Alina. vi stog där i 2 minuter och bara kramades, kändes bra
att ha sin bästis där. "Alina", det var en doktors röst han avbröt våran kram. Jag hörde inte vad han sa, för jag gick iväg och hämtade
ett glas vatten och en liten tomat. Kanske jag inte har berättat att jag har anorexia? Jaja, nu vet ni det. jag kollade mot alina, hon såg
skräckslagen ut, hon stog och pratade med en läkare. jag vela gå och krama henne, men då såg jag pappa, han kom och tog mig in till
mitt sjukhusrum. "vart är mamma?" frågade jag. "hon.. åkte in till nationella sjukhuset, 2 mil härifrån.." sa han. 'va? vad vare han sa?
vänta' mina tankar gick runt. "varför?" fick jag fram. "hon.. hennes tumör.. hon hade ont i bröstet.." han stammade. "men.. alltså.. hon..
hur.. varför.." jag fick inte fram ord, mitt hjärta dunkade fortare än det någonsin gjort.
"vill du ringa henne?" frågade pappa och strök mig på axeln,jag nickade och han tog upp telefonen och klickade in numret och gav den
till mig. jag klickade på "ring" och hörde pipen. "duuut. duuut. duut. duut. duuut. Hej du har kommit till Kajsas telefon, tyvärr kan jag
inte svara just nu men lämna ett meddelande så kanske jag ringer upp duuut". pappa tittade på mig underligt, "la du på?" jag skakade
på huvudet. "hon svarar nog snart, hon kanske inte har mobilen på sig?" sa jag osäkert. jag tittade på klockan, 16:56, jag krama om pappa för att han skulle åka hem. "kan jag.. få.. ha kvar din telefon? ifall det skulle vara något?" frågade jag, han log och nicka och gav den till mig, pussa mig på kinden och gick. Nu var jag ensam här. på ett sjukhus. Eller inte ensam, men ensam i allt. jag satt och tänkte på allt som hänt. mamma som fått bröstcancer. alina, min bästavän, som blivit våldtagen, slutat äta och allt. migsjälv, som har anorexia eller vad det e dom där människorna kallar det, dom tycker jag är för smal. fast.. det enda jag ser i spegeln är en tjock ful tjej utan någon som helst tecken på finhet. mina muskler ska tydligen ruttna bort snart, enligt doktorn, men jag kämpar, det gör jag. jag tänkte verkligen på allt. jag klarade inte av detta mer. det låg en kniv på sjuksköteske-bordet, jag tog den, satte den mot armen, tryckte och drog. blodet rann. 'Varför gör jag dethär?' tänkte jag, jag la ifrån mig kniven hastigt, slängde den mot väggen. där låg den. blodig. röd. jag kollade på min arm, den var också röd. rödare än kniven. 'Vad har jag gjort?'.
jag kollade på klockan, 03:43. 'ska jag sova?' jag la mig ner, men det gjorde för ont, jag satte mig mot väggen, tog upp pappas mobil och slog in numret till mamma, "duuut. duut. hallå?" hördes en ovanligt pigg röst för vilken tid det var. "mamma?" jag hörde hur någon andades fortare, "gumman? miranda? är det du?" hörde jag mamma säga. "ja, det är jag, hur mår du? jag hann inte säga hejdå eller något!", "jag mår bra, bara lite smärtor i bröstet, men det kommer gå bra! borde inte du sova?" frågade hon, "jo, men jag.. tänkte så mycket.. när ses vi igen då?" frågade jag, "imorgon kan vi inte, dom skulle röntga mig då, och dagen efter ska jag antingen åka hem eller stanna, vi får se, men jag måste lägga på nu, hörs snart gumman, jag älskar dig!". "jag älskar dig me.." där la hon på.
"Alina?" hon vände sig om, jo nog var det alina. älskade alina. "MIRANDA, VAD GÖR DU HÄR?!" ropade hon och log. "Daniel fick
utbrott, han har typ slagit till mig vid pannan och massa skit" hon kollade på mig, jag pekade på såret vid mitt ögonbryn, och fortsatte
"fan vad alla råkar illa ut nu för tiden" jag skrattade lite osäkert. "vadådå?" frågade hon, "ja, du först av allt. Sen hörde jag att en annan
tjej blev skjuten i benet igårkväll och en massa!" hon kollade mig i ögonen och fick fram ett "oj". "men Miranda, vad gör du här?" hörde
jag en bekant röst säga, jag vände mig om och såg Lukas, "Daniel fick ett utbrott!" sa jag med en menande röst och pekade på mitt
ögonbryn igen. "fyfan asså" sa han bara. "vad har hänt med digdå?" jag bet mig i läppen och kollade på Miranda, hon såg osäker ut.
"misshandel" svarade Lukas åt henne, " ...och så blev hon.. våldtagen" sa han, man såg tydligt att gråten inte var långt ifrån. 'vänta, sa
han våldtagen?!' "VA?! HERREGUD!" sa jag högt, och slog armarna om Alina. vi stog där i 2 minuter och bara kramades, kändes bra
att ha sin bästis där. "Alina", det var en doktors röst han avbröt våran kram. Jag hörde inte vad han sa, för jag gick iväg och hämtade
ett glas vatten och en liten tomat. Kanske jag inte har berättat att jag har anorexia? Jaja, nu vet ni det. jag kollade mot alina, hon såg
skräckslagen ut, hon stog och pratade med en läkare. jag vela gå och krama henne, men då såg jag pappa, han kom och tog mig in till
mitt sjukhusrum. "vart är mamma?" frågade jag. "hon.. åkte in till nationella sjukhuset, 2 mil härifrån.." sa han. 'va? vad vare han sa?
vänta' mina tankar gick runt. "varför?" fick jag fram. "hon.. hennes tumör.. hon hade ont i bröstet.." han stammade. "men.. alltså.. hon..
hur.. varför.." jag fick inte fram ord, mitt hjärta dunkade fortare än det någonsin gjort.
"vill du ringa henne?" frågade pappa och strök mig på axeln,jag nickade och han tog upp telefonen och klickade in numret och gav den
till mig. jag klickade på "ring" och hörde pipen. "duuut. duuut. duut. duut. duuut. Hej du har kommit till Kajsas telefon, tyvärr kan jag
inte svara just nu men lämna ett meddelande så kanske jag ringer upp duuut". pappa tittade på mig underligt, "la du på?" jag skakade
på huvudet. "hon svarar nog snart, hon kanske inte har mobilen på sig?" sa jag osäkert. jag tittade på klockan, 16:56, jag krama om pappa för att han skulle åka hem. "kan jag.. få.. ha kvar din telefon? ifall det skulle vara något?" frågade jag, han log och nicka och gav den till mig, pussa mig på kinden och gick. Nu var jag ensam här. på ett sjukhus. Eller inte ensam, men ensam i allt. jag satt och tänkte på allt som hänt. mamma som fått bröstcancer. alina, min bästavän, som blivit våldtagen, slutat äta och allt. migsjälv, som har anorexia eller vad det e dom där människorna kallar det, dom tycker jag är för smal. fast.. det enda jag ser i spegeln är en tjock ful tjej utan någon som helst tecken på finhet. mina muskler ska tydligen ruttna bort snart, enligt doktorn, men jag kämpar, det gör jag. jag tänkte verkligen på allt. jag klarade inte av detta mer. det låg en kniv på sjuksköteske-bordet, jag tog den, satte den mot armen, tryckte och drog. blodet rann. 'Varför gör jag dethär?' tänkte jag, jag la ifrån mig kniven hastigt, slängde den mot väggen. där låg den. blodig. röd. jag kollade på min arm, den var också röd. rödare än kniven. 'Vad har jag gjort?'.
jag kollade på klockan, 03:43. 'ska jag sova?' jag la mig ner, men det gjorde för ont, jag satte mig mot väggen, tog upp pappas mobil och slog in numret till mamma, "duuut. duut. hallå?" hördes en ovanligt pigg röst för vilken tid det var. "mamma?" jag hörde hur någon andades fortare, "gumman? miranda? är det du?" hörde jag mamma säga. "ja, det är jag, hur mår du? jag hann inte säga hejdå eller något!", "jag mår bra, bara lite smärtor i bröstet, men det kommer gå bra! borde inte du sova?" frågade hon, "jo, men jag.. tänkte så mycket.. när ses vi igen då?" frågade jag, "imorgon kan vi inte, dom skulle röntga mig då, och dagen efter ska jag antingen åka hem eller stanna, vi får se, men jag måste lägga på nu, hörs snart gumman, jag älskar dig!". "jag älskar dig me.." där la hon på.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sun 3 Jun 2012 09:43
mer :D
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/feliciamathilda/506027425/
Visa toppen
Show footer