Sunday 1 January 2012 photo 9/15
|
... Ivy V Kössbachtal ...
"Ivy"
Ras: Dvärgpinscher
Född: 25 juni 2003
Född i: Italien
Kullar: Mamma till P-kullen (2005), Z-kullen (2006) och E-kullen (2009)
Lilla Ivy är otroligt snäll, lydig och väldigt speciell.
Ni som har bevakat mig har säkert hört Ivy's historia förut, men nu får ni läsa den igen (eller låta bli :p). Och så kan man ju fundera över hur många djurplågare det finns som aldrig får stå till svars för det de gjort.
Ivy föddes i Italien, såldes till Norge och hamnade, vid ungefär två års ålder, hos oss av en slump. Mamma hittade henne på nätet och tyckte att hon var så fin och ville köpa henne.
Men den lilla hund som kom hem till oss var en stor chock.
Vi fick en liten pinnetik som fått dåligt med mat och som var otroligt strykrädd.
När man böjde sig/hukade sig bredvid henne kastade hon sig på rygg och kissade på sig. Hon bad att vi inte skulle skada henne så gott hon förmådde, och i hennes ögon fanns inget annat än en otroligt stark rädsla för vad vi skulle göra med henne.
En annan sak som har etsat sig fast på mitt minne är när jag skulle rasta alla hundarna. Jag släppte ut dem och lät dem vara ute ett tag. När jag öppnade dörren slank tre sura pinnar in (det var höst och kväll, lite kallt). Men Ivy kom inte, hon satt ute på gräsmattan, så jag ropade på henne. Hon vågade inte komma till mig, så jag gick ut för att hämta henne.
Hon sprang skräckslaget iväg när jag närmade mig - jag antar att hon var extra rädd därför att hon inte hade kommit när jag ropade på henne från början.
Hon sprang in i en buske, och när jag kom för att plocka upp henne slängde hon sig på rygg och låg darrande i rabatten med stora, skräckslagna ögon, som som vanligt bad om att jag inte skulle göra henne illa.
Det var verkligen hemskt att se hur rädd hon var för mig, för oss människor.
Idag, fem år senare, har hon faktiskt blivit bättre. Dock så kan hon fortfarande krypa ihop ibland när man ska lyfta upp henne eller böjer sig ned bredvid henne.
Hon är också väldigt skällig, men även det har blivit lite bättre.
De första åren blev hon väldigt orolig när vi människor gick omkring, och hon aktade sig noga för våra fötter. Tillslut tyckte hon att det var okej med oss, men hon kan fortfarande tycka att det är lite obehagligt när vi har gäster som går omkring. Hon vill att alla ska sitta ned.
Ivy är helt matfixerad, och när hon kom till oss var hon matfixerad X100. Vi antar att hennes förra ägare antagligen bara kastade ut lite mat någon gång, och då fick man kriga för att få något (de hade nämligen ca 24 hundar till).
Så, även om ingen har sparkat eller slagit Ivy på ungefär fem år, och trots att hon får mat varje dag så sitter det kvar. Hon är lite annorlunda.
Dessutom så tror jag att hon ansåg att mamma hade "räddat" henne eller något i den stilen. Även om det låter konstigt, så tror jag det.
Hon följer mamma hack i häl, i början var hon som fastlimmad i mammas knä så fort hon satt ner.
Om mamma ropar på henne tvärvänder hon direkt, vad hon än gör.
Och om hon inte ligger i mammas knä, för idag kan hon faktiskt ligga i en korg, och ibland hos någon annan i familjen, så ligger hon ofta länge, länge och bara tittar på mamma.
Tiden läker inte alla sår, och några av Ivys sår kommer nog alltid att finnas kvar.
Några år efter att hon kom till oss så tyckte hon att människor som pratade norska var jätteläskiga, och hon kan fortfarande bli orolig om hon inte kommer direkt när man ropar på henne.
Något mer jag skulle vilja berätta om vår lilla dam är när hon bröt benet. Hon sa inte ett ljud, inte ett endaste knyst om hur ont hon hade. Det satt kvar från när hon var liten/ung. Man kan skrika och gråta hur mycket som helst, men ingen hjälper en. Antagligen får man bara mer ont av att göra ljud ifrån sig.
De som hon bodde hos innan vi köpte henne berättade för mamma hur olydig Ivy var. Om vi skulle släppa henne (om vi nu gick promenader, för Ivy hade väl aldrig i hela sitt liv fått gå på promenad), så skulle hon sticka så fort hon var lös och inte komma tillbaka.
Utan att överdriva så skulle vi lätt kunna ha Ivy lös inne i stan, speciellt om mamma var med.
Och oj så förvånande att hon ville sticka från dem..
Jag kommer aldrig kunna förstå hur man kan behandla djur så hemskt. Hur man kan sparka och slå en liten hund?
Vi fick senare veta att några hade sett Ivy med sina förra ägare på en utställning. Hon hade hoppat lite på en av dem, och denne hade sparkat henne riktigt hårt. När vi fick henne tyckte hon att det var jätteobehagligt att ställas ut och hon kröp i princip fram när vi skulle "springa" med henne. Bara det bevisar hur illa de behandlat henne.
Jag är otroligt glad att vi räddat Ivy från dessa människor, och kunnat ge henne ett väldigt, väldigt bra liv.
Annons
Camera info
Camera NIKON D90
Focal length 140 mm
Aperture f/4.8
Shutter 1/1000 s
ISO 640
Comment the photo
CandyBlue
Tue 12 Jun 2012 15:06
men fy vilka vidriga människor de finns :'(
Tur att ni räddade henne!
Tur att ni räddade henne!
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/felill/506088513/