efter det att ni försökte vidga min syn, såg ni först inte det tomma flacka rummet? är det bara jag som så tydligt kan se denna övertäckta, hårt spända bur där mikroskopiskt fågelkött styrs efter stjärnljuset som speglas i blicken? är ni verkligen så blinda?

jag flyger bara om nätterna, strör olycka över världen. vinden styr mig dit den vill, precis som den styr grantopparnas lutning. allt blir snett, om inte helt uppochner. vill spika fast det snurrande hjulet när det hamnat rätt igen, om det nu finns något rätt. mina tomma gester välter också dominobrickorna, som jag kämpat så länge att ställa upp i den ordning jag då trodde var rätt.

även de mest försiktiga vindpustar driver mig bort. bort från den jag är, eller egentligen den jag en gång var, men det är ändå vackert. kanske alldeles för vackert. men känslan är skön. den sätter saker i lite mer jämnvikt, trots hur vilse jag är, och alla val blir lite lättare. alla utom det som betyder mest. jag kan inte påstå att jag är förvånad över att det viktigaste aldrig blir lätt. det vore som att häpna över att fullmånen lyser som en ny kastrull, eller att sanningen går med käppar. det är faktum som aldrig suddas ut. det är så det är, och alltid kommer att vara.

Annons

The photo has no tags

February 2014