May
Sunday 24 February 2013 photo 1/14
|
orkar du inte läsa är det upp till dig, men du bestämmer
Redan på dagis blev jag dragen i håret och folk verkade inte tycka om mig. jag började snart skolan och det var ganska lungt fram tills 3dje klass. Hade inte så många vänner men var inte speciellt mobbad.
Men då började folk trycka ner mig för att jag vågade var mig själv, för att jag vågade säga mina åsikter men sa inget onödigt vad jag kommer ihåg. Jag vågade stå upp för mig själv och klassades då som anourlunda och konstig. Men jag hade mina 2 vänner hela tiden och jag brydde mig inte så mycket om dem som var på mig. Allt blev med tiden värre, fler folk började trycka ner mig och snart spreds det rykten om mig, överalt på skolan snackades det en massa lögner om mig och jag fick höra saker både från höger och vänster.
Jag hade nu börjat fjärde klass och började känna mig mer utanför i skolan. Under den perioden bestämde min familj och ja att vi skulle flytta. Vi flyttade inte långt, men jag började på en ny skola efter jullovet i 4an. Där redan första dagen fick jag nya kompisar, kände att jag passade in och var lycklig!
Men efter någon enstaka dag började folk hålla sig undan från mig, jag fick smeknamnet fisk av någon anledning och snart var i stort sett hela skolan emot mig! Dem ''vänner'' jag skaffat mig under dem första dagarna var inte mina vänner. Dem gick snabbt över till dem andras sida och även lärarna började kalla mig späckhuggarn då jag älskar späckhuggare. Men jag ville inte bli kallad det, och det sa jag ofta men dem lyssnade inte på mig, vilket jag tog som kränkande. Med inga vänner, och att få höra hat skrikas över skolan varje gång jag visade mig, började jag mer o mer dra mig tillbaka. Jag slutade tro på mig själv
Efter ett tag fick jag nog! Jag sa emot. Jag gick nu i sjätte klass. Mina föräldrar drogs in i det hela. kurator och en massor av annat. Jag satt o grät varenda rast i skolan och försökte hålla det inom mig när jag satt på lektion. Vi påbörjade en ''utredning'' för att detta skulle få ett stop!
Men varje gång vi snackade med några fick vi alltid tillbaka att det var jag som mobbade dem, och inte tvärt om! Så ingen trodde på mig. Mamma och pappa började klaga på mig en del och frågade mig alltid varför jag ljög om min skolgång. Ingen trodde på mig! Tills lärarna såg när elever höll fast mig och slog mig hårt på armen hela tiden. Mamma undrade vart mina blåmärken kommit ifrån, jag vågade såklart inte säga sanningen. Skulle hon tro att jag ljög?
Men så långt kom vi med det. Mitt i allt skiljdes mina föräldrar! Jag var hoss min mamma varranan vecka som så med pappa. Min pappa bryr sig som idag bara om sig själv! Så jag fick lära mig att klara mig själv när jag bodde hoss honom.
När jag började högstadiet, började det lugna ner sig i skolan! Jag började snart umgås med en ny tjej som började i parallel klassen! Vi hade samma intressen som att hålla på med ridsporten, spel musik och mer! Vi blev snart väldigt bra vänner. Men strax efter det började det en ny kille i min klass, som hört alla dessa rykten om mig osv... så han drog igång allt igen! Efter ungefär en lugn termin kom allt tilbaka och jag slutade umgås med min nya vän
– Varför skulle hon vara den enda som tyckte om mig?
Men jag började efter ett tag prata smått med henne och bytte till hennes klass i mitten av åttan, hon gick då i min parallel klass, vilket den nya killen också bytte till.
sommarlovet mellan sjuan och åttan drog min pappa från mig, han tyckte jag var ett jävla svin som alla andra tyckte, mamma började bli mer o mer anourlunda och hennes humör blev sämre.
IDAG
står jag här, slutterminen i nian
Min familj är åt helvette! Jag är bortglömd och ingen här hemma lyssnar.
Skolan är inget bättre! Jag är ensam och får hat för att ja visar mig i byggnaden, men... varför bry sig?
Mitt liv är fortfarande åt helvette med allt som hänt....
I sommras var jag med om en olycka. Jag blev översprungen av ett gäng hästar. krossade 3 fingrar, allvarlig hjärnskakning och en svår ryggskada. Jag har idag konstant ont i ryggen, min skada är permanent och detta kommer jag få leva med! Jag tappar ofta tron på mig själv, efter för vad jag dagligen får höra.
MEN!
I sommras hittade jag även en vän! Som sedan visade mig sina vänner, som sedan visade mig sina vänner! Idag är vi ett gäng på runt 20 pers som umgås och har det underbart varje dag! Jag lärde mig att tro på mig själv. Jag började mer o mer hålla på med musik och idag är scenen mitt andra hem. Jag älskar att sjunga och folk uppskattar det jag gör!
Mina vänner visar vad lycka innebär! Att en dag, kanske allt detta har försvinner? Jag får fortfarande hat, min famlij är som dem är, men...
Tillsammans med mina vänner vinner vi över allt!
Så vad jag vill säga till er alla!
Sluta aldrig att tro på er själva, ni är extremt fina allihop! Att kunna vara sig själv är starkt! Jag har det fortfarande inte lätt, men jag lyckades efter många år hitta min lycka! så ge aldrig upp!
En dag kommer det hända er med, jag lovar!<3
Annons
Camera info
Camera DSLR-A290
Focal length 30 mm
Aperture f/4.5
Shutter 1/50 s
ISO 200
Anonymous
Sun 24 Feb 2013 05:20
Hjärtat :(-<3
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/fenaahs/513098465/
Visa toppen
Show footer