Kära dagbok , i dag gick världen under. Jag hörde hur den gick sönder Jag hörde hur de skrek, jag hörde paniken igenom min ipod Deras ord skar sönder mina sladdar och malde sönder min musik. Världen föll under deras fötter och de kämpade för att stå stadigt kvar Jag tror ingen klarade sig, för plötsligt För plötsligt var allt tyst Min musik var redan trasig och mina öron förstörda Men tystnad har aldrig skrikit högre Och aldrig varit vackrare Jag vågade inte titta ut igenom fönstret Rädd för att se döden Rädd för att visa mig Tänk om någon var kvar, tänk om någon överlevde Jag ville inte att någon skulle behöva mig Jag trivs i min ensamhet , Eller jag har aldrig varit utanför min ensamhet Vill jag vara behövd av någon, vill jag behövas ? Kära dagbok, idag gick världen under Och jag skäms lite, för plötsligt För plötsligt kände jag ett lugn jag aldrig känt förut Jag kände mig lycklig Kära dagbok, kan jag berätta en hemlighet? Det var jag som hade sönder världen Det var jag med mina ord som drog ner världen i det djupaste hål I den mörkaste källaren Och skar sönder den med den vassaste kniven jag hittade Jag trivs i min ensamhet, men jag har alltid saknat någon Någon som känner som jag, någon som hör mina ord Fast de inte hörs Jag har längtat efter någon som sett mörkret Och doppade fötterna i olyckan Kära dagbok, jag antar att jag hade ihjäl världen Bara för jag inte längre ville vara ensam Att vara ensam om att ibland tappa fotfästet Att vara ensam om att höra paniken igenom min ipod Jag vill kunna ta av mina hörlurar och fortfarande höra mina andetag Jag vill kunna ta av mig hörlurarna utan att vara rädd att tystnaden ska skjuta mig Jag vill kunna ta av mig hörlurarna och veta att någon står mitt emot mig Bara för att säga något, det behöver inte vara något viktigt Eller stort, det räcker med några få ord Jag tror jag verkligen behöver dig. Kära dagbok, jag tror jag gjorde ett misstag. Min värld är trasig , min värld är död Min värld har aldrig varit mörkare Och hur jag än gör, hur högt jag än väljer att spela musiken Kan jag inte låta bli att höra deras skrik, precis som om de hade vart mina egna.

Annons

The photo has no tags

February 2010