Hittade denna texten på en blogg.

Detta stämmer så jäkla bra...varför, varför, varför blir det så?

Det har hänt igen!

Olycklig kärlek av Michaela Forni

Att vara olyckligt kär i någon som inte är det i dej är den ensammaste känslan i världen. Det är som vaje gång man väntar på bussen och det är mörkt och slasket piskar dig i ansiktet, blöter ner skorna och tränger igenom kappan. Det är som varje gång man åker hem själv och det känns som om någon river i en inte utanpå utan innanför huden, river upp köttet och tränger igenom blodet,riversönder varenda sena varenda muskel. Varje stund känns som när någon håller fast ens hand och pressar en cigarett mot den. Magen känns alltid som den gången man blev full första gången på hemmafesten och spydde ner ett helt badrum. I huvudet känns det som ständig migrän. Benen viker sig utan förvarning, som när någon sparkar dig i knävecken. Händerna darrar på ett sätt som det gör när man är riktigt jävla rädd. Och när man hör om den nya tjejen är det som ett slag som träffar rakt på näsbenet så att det spräcks och blodet sprutar.

Sen en till

En till

Entill

Sen är man så jävla nerslagen att man ger upp. Slutar be om det, skiter i om slagen fortsätter komma, ramlar ihop och slutar kämpa. Så är det över. Man börjar läka. Men det är ett helvetet av smärta på vägen. Och det där ärren blir ju så jävla fula, men på något vänster ser man charmen i det också tillslut.

Ooohyäää! jobbigt men charmigt...