June
Wednesday 20 August 2008 photo 1/1
|
Jag är förlorad.
Jag vet det, även om Jag ännu inte vågat säga det högt.
Jag är förlorad, förändrad och fördömd från ordens mystik.
Jag v i l l så gärna.
Vill skriva om kärleken. Om lycka. Om Dig.
Men ändå är det enda som kommer ner genom tangenterna tomma falska meningar.
Och Jag hatar att misshandla ord.
Vill skriva det där rätta. Det där som får en att
hålla andan
när man läser det.
Men det finns i n g e n s t a n s att finna.
Orden har sinat från mina fingrar och lämnat mig maktlös och eländig.
Ser på klockan nu. Har suttit här i en halv timma och stirrat mig blind på denna tomma sida.
Jag är förlorad.
Jag vet det, även om Jag ännu inte vågat säga det högt.
Men hur skulle man formulera sig om kärlek? Kunna beskriva det i ord?
Hur gjorde Ferlin när han träffade så perfekt med I Folkviseton?
Jag började fundera på om min kärlek inte var stark nog att lysa igenom vackra ord.
Att det kanske var kärlekens intensitet som avgjorde diktens utstrålning.
Och kanske dög inte
Du
och
Jag?
Kanske hade inte Vi
DET?
Men sen skrattade Jag för mig själv här i mörkret.
Vad narcissistisk Jag var!
Trodde att Jag, en stelfingrad amatör kunde skriva om världens största underverk.
Kunde fånga de perfekta liknelserna för att få ALLA att förstå kärlek.
För visst har ingen känt som Jag känner för Dig?
Ingen kan någonsin ha upplevt det underbara som jag upplever med Dig. Varje gång vi ses.
Jag ger upp. Kapitulerar.
Jag är inte Nils Ferlin.
Jag vet det, även om Jag ännu inte vågat säga det högt.
Jag är förlorad, förändrad och fördömd från ordens mystik.
Jag v i l l så gärna.
Vill skriva om kärleken. Om lycka. Om Dig.
Men ändå är det enda som kommer ner genom tangenterna tomma falska meningar.
Och Jag hatar att misshandla ord.
Vill skriva det där rätta. Det där som får en att
hålla andan
när man läser det.
Men det finns i n g e n s t a n s att finna.
Orden har sinat från mina fingrar och lämnat mig maktlös och eländig.
Ser på klockan nu. Har suttit här i en halv timma och stirrat mig blind på denna tomma sida.
Jag är förlorad.
Jag vet det, även om Jag ännu inte vågat säga det högt.
Men hur skulle man formulera sig om kärlek? Kunna beskriva det i ord?
Hur gjorde Ferlin när han träffade så perfekt med I Folkviseton?
Jag började fundera på om min kärlek inte var stark nog att lysa igenom vackra ord.
Att det kanske var kärlekens intensitet som avgjorde diktens utstrålning.
Och kanske dög inte
Du
och
Jag?
Kanske hade inte Vi
DET?
Men sen skrattade Jag för mig själv här i mörkret.
Vad narcissistisk Jag var!
Trodde att Jag, en stelfingrad amatör kunde skriva om världens största underverk.
Kunde fånga de perfekta liknelserna för att få ALLA att förstå kärlek.
För visst har ingen känt som Jag känner för Dig?
Ingen kan någonsin ha upplevt det underbara som jag upplever med Dig. Varje gång vi ses.
Jag ger upp. Kapitulerar.
Jag är inte Nils Ferlin.
Visa toppen
Show footer