Wednesday 16 November 2011 photo 1/1
|
Hur kan de fortfarande göra ont. De har gått veckor, månader och ändå görde lika ont. Varje gång jag känner hur lyckan kommer krypandes mot mig är de som om du drar mattan under fötterna på mig och drar tillbaka mig in i ditt näste igen.
Jag försöker och försöker, gud vet hur mycket jag har kämpat men varför blir de inte bättre. Hur ska jag någonsin kunna ta bort smärtan.
En bild tagen i den stunden jag trodde jag/ vi skulle få de lycklig aslutet vi en gång alltid pratat om. De som vi en gång sa kommer hända.
6månader är ingenting, ingenting. Men ändå känns dagensom en evighet.
Tomma ord som kommer rinna ner på tangenterna men ett hav av känslor. Om de ändå vore så väl att de stannade där.
Kan sitta och stirra mig blind på minnen. För de är allt som är kvar, trasiga och förstörda minnen, och en vetskap om att det aldrig mer kommer uppkomma några nya.
Att de drömmar som bildats genom åren nu är förstörda och känns som en förlorad sagovärld.
Det är som när man är liten och inser hur alla dessa sagor man en gång drömt sig blind på bara är påhitt.
Jag vill bara grabba tag om mitt hjärta och kasta de på de stället där du en gång valde att fördöma det för så många år sedan.
En plats som jag, som de känns nu, i ett annat liv, såg som den vackraste platsen på jorden. Jag vill krama om mina lungor så de äntligen kan börja andras igen. Jag vill radera det jag en gång alltid hittade tröst, värme,kärlek och tillit.
Jag vill radera. Radera precis som jag gör på nätet när jag sitter och väller ut hela mitt inre, men denna gång ska jag inte radera. För kanske, kanske om jag låter de får rinna ner på tangenterna och vidare ut, kanske då kan mitt inre bli raderat, kanske de börjar läka. Om jag nu börjar skrika, nu efter all den här tiden börjar skrika kommer de hjälpa? En sann, smärtsam bekännelse…
Mina osammanhängande ord som bara jag kan se innebörden i, kanske kan de vara min räddning på mina djupa sår och om jag har tur lämnar de inga ärr.
Eller är de sant, kan bara kärlek göra ont?
Jag försöker och försöker, gud vet hur mycket jag har kämpat men varför blir de inte bättre. Hur ska jag någonsin kunna ta bort smärtan.
En bild tagen i den stunden jag trodde jag/ vi skulle få de lycklig aslutet vi en gång alltid pratat om. De som vi en gång sa kommer hända.
Tomma ord som kommer rinna ner på tangenterna men ett hav av känslor. Om de ändå vore så väl att de stannade där.
Kan sitta och stirra mig blind på minnen. För de är allt som är kvar, trasiga och förstörda minnen, och en vetskap om att det aldrig mer kommer uppkomma några nya.
Att de drömmar som bildats genom åren nu är förstörda och känns som en förlorad sagovärld.
Jag vill bara grabba tag om mitt hjärta och kasta de på de stället där du en gång valde att fördöma det för så många år sedan.