Det är den där känslan. Känslan man har, attityden man får. Intensiteten i stegen, rytmen i gången och nackens hållning. När man har det. Känslan som suger i magen, spritter i benen och snurrar i huvudet. Mäktigt, majestätiskt och kraftfullt. Varje morgon. Jeansen glider över benen, kramar höfterna och stängs med omsorg. Snabb blick i spegeln medan handen sträcker mot det blanka föremålet på byrån. Den vassa skinande som inger trygghet, pondus, karaktär, värme, lycka, frihet och attityd. Den som jag inte kan leva utan, den som är en del av mig. Låter den ljudlöst glida ner i höger bakficka och ler emot mig själv i spegeln.
- Det är du och jag igen.
När jag vänder mig för att gå letar sig den första morgonsolen in i sovrummet och träffar min Vän. Stålkammen med sina tänder grinar brett och sprider solprismor hela rummet. Som små diamanter utplacerade i min tillvaro. För en stund står vi bara där. I solprismor och värme.
- Min stålkam och jag.

Annons

The photo has no tags

August 2014