Denna dagen har varit helt super kass. Precis som en Willys papperskasse.
Jag skulle iväg till skolan men jag skulle aldrig kommit iväg om inte min
helt underbara flickvän som jag älskar till tusen ringdeoch väckte mig.
Hur bra start på dagen som helst, visst skulle det varit någon annan hade
jag säkert tänkt "oh så ringer han/hon och väcker mig" men nu när det var
det finaste jag har så blev det mer "Fan vilken bra start på dagen!"

Jag gjorde mig iordning och fick tagit mig ner till hållplatsen.
Tiden gick jag och kände fan nu ska jag till stället där jag helst
vill vara borta ifrån.. Frölunda.. Där allt hände.. Där min.. Pappa jobbar..
Fan också! tänkte jag och kände hur en klump i halsen bildades.
Jag ville bara vända och gå upp igen och lägga mig på sängen.
Men min mamma var ledig idag och hon skulle frågasatt varför
jag inte gick iväg till skolan. Skulle jag då komma med en bortförklaring
som alltid. Nä fick reda på att det var inställt av en klasskompis.
Nä jag åkte iaf iväg till skolan och ju närmare jag kom till Frölunda
så kände jag bara hur tårarna var påväg men jag höll dem inne.
Så många dagar jag har kommit till skolan med tårar ner fallandes
på kinderna... Jag orkar inte med att åka ut dit, nog därför också
jag har hållt mig borta ifrån skolan för att den ligger där den gör.

När dagen var slut var jag också helt slut, tankar och funderingar
på min s.k pappa tog kål på mig och jag ville bara bort där ifrån snabbt
som fan. Men det kändes tungt även om jag var påväg därifrån..
Jag skickade iväg ett par sms till min flickvän och berätta för henne.
Hon frågade om jag ville prata om det men jag ville bara vara för mig
själv just då och vara lite osocial emot allt och alla fast jag ville ändå
att hon skulle veta hur det var med mig.

Jag satt hemma och tänkte och saknade min flickvän massor.
Längtade efter att bara få hålla om henne och kanske fälla någon
tår på hennes axel men jag gillar inte att gråta i någons närhet.
Men så började jag chatta med Anna och det kändes lite bättre.

Tankarna fanns kvar och jag började lyssna på musik som fick mig
på bättre humör. Men så fick jag lyssnat på en låt som fick mig
att tänka på hur lycklig jag var när jag lyssnade på den sist.
Och då började jag längta till sommaren då jag lyssna på den.
Jag vill vara lycklig men jag kommer nog aldrig att uppnå
den lyckan andra kan få efter det jag har varit med om.
Men jag har varit med om jobbiga saker så jag vet vad
som klassas som jobbigt och vad som är lycka.

Fan va jag bara vill försvinna ibland.
Jag ska ta och snacka med min mamma om att jag måste få hjälp.
Dehär med att prata med kuratorn vill jag inte längre. Jag måste
gå steget längre. Jag har inte haft kontakt med honom på lite mer
än 1 år men ändå så sitter jag och fäller tårar som jag gör nu.
Fan va jag önskar att jag hade en annan pappa eller att han
bara försvann fast minnerna skulle ju ändå finnas kvar...

Det sägs också att de som själva har blivit utsatta för misshandel
tar och följer deras föräldrars fotspår och gör desamma men
jag hatar verkligen våld och jag vet hur det känns att få slag,
dushad i iskallt vatten eller att bli spottad i ansiktet av någon man älskar.

Ah jag har tusen tankar i huvudet och jag känner att detta blogginlägget
är lite veligt med allt jag känner just nu. Jag försöker skriva av mig lite här
på bloggen och lite till Anna och hennes kompis Hanna. Få se hur detta
slutar men jag fäller bara tår efter tår.

Det har gått en timma nu och jag gråter fortfarande.
Var länge sedan jag grät såhär länge. Jag måste försöka sluta.
Men det är svårt nu när man väl är uppe i tankarna med min s.k pappa.
Saknar min Caroline! Behöver en kram från henne Men jag måste ta och
snacka med min mamma om detta för jag vill inte bli såhär ledsen pga min
pappa som jag ändå inte har kontakt med!


Ibland vill jag bara försvinna...
Men nu har jag något att leva för...
Min Caroline, min egna Caroline...