Ibland så sitter jag och funderar vad poängen är med allt egentligen. Det kanske inte är så hälsosamt att tänka för mycket på meningen med livet, men jag kan helt enkelt inte låta bli.

Man är olycklig för att bli lycklig för att bli olycklig igen.

Jag har nu levt i 19 år och 7 månader, vilket är en bråkdel av den livslängd jag hoppas få. Under denna korta tid har jag fått uppleva så många upp- och nedgångar att jag håller på att förlora förståndet. Hur ska det då gå med mig ifall det ska fortsätta så här? Ska hela livet vara en enda känslokarusell så vet jag inte ifall jag är så förtjust i livet.

Det är ju knappt att man vågar lita på någon längre för att man är rädd att det ska göra för ont i slutändan. Att det jobbiga ska vara värre än det vad det bra var bra. Jag avskyr verkligen den känslan jag får i magen när jag oroar mig, eller saknar något, eller har ångest, eller är ledsen och sårad. I de ögonblicken kan jag be innerligt om att bara få försvinna för att jag inte kan hantera det. Hur många sådana ögonblick kan en människa klara av egentligen?

Det jag är rädd för är att jag ska tänka för mycket. Att det ska leda till att jag inte längre kommer kunna handla spontant. Att jag ska bli rädd för att följa min magkänsla istället för mitt huvud. Jag vill inte gå runt och vara rädd för att bli olycklig. Jag vill inte förvandlas till någon innåtvänd, cynisk ensamvarg utan hopp om mänskligheten. Jag vill nog inte gå den "säkra" vägen. Även fast det kan vara lockande ibland. För jag tror inte att den vägen ger varken olycka eller lycka. Det är bara en stig vid sidan om, i skuggan, där nya upplevelser och erfarenheter är ett minne blott.


Lugn är för idioter, genier behärskar även kaos