September
Tuesday 2 February 2010 photo 1/1
|
Ledsen. Liten. Fin? Kanske det.
Gömmer mig för svår verklighet i sängens trygghet och Regina Spektor. Spår efter spår, utan ordning någonstans.
Ledsen, eller bitter? Bitter bitter bitter. Även när förnuftet hinner ikapp, säger finns ingen anledning till bitterhet. Bitter ändå. Som trots. Sen minns jag varför. Inser att det mest är ledsenhet ändå. Orättvisa, nej. Men oförståelse liksom. Varför vart det så? Vill hon inte vara nära mig, eller vågar hon inte? Det vi inte längre har tynger ner, förgör, bränner.
Åh, söker svar, söker svar, men var, i mitt eget huvud? Borde inse att varje vrå är genomsökt minst fyra gånger om, måste göra annat, måste släppa just det.
Still, ledsen.
Njuter av ensamheten. Älskar dom förstås. Vill bara vara ensam nu. Tillför inget till någon, inget bra iallafall. Just nu.
Borde nog vara ute och snubbla i snön, hitta rätt, som igår. Trivs inte med allt nu. Av skäl satans svåra att förstå.
Tårarna som inte finns infinner sig nästan när världsmakterna arbetar emot mig och hindrar mig från att titta på världens bästa Juno. Fast med pannan mot fönstrets kalla glas och blicken någonstans i det snöyrande vintermörkret blir nästan allt bra ingen. En bara undrar om det här är min plats i livet. Hmm.
Inser att jag irrar runt i saker omöjliga för mig att greppa, klarar inte allt. Tappar greppet, faller. Faller? Inte än, nej. Får inte, kan inte, inte nu. Fumlar, fixar, förstör. Frustration infinner sig. Borde lägga ner nu. Lugna ner, gå till ro, ide.
Faktiskt. Både jag och älsklingen behöver det. Nu.
Låt oss. Nej? Åhå, men ja, tack då, för allt.
Blä. (Bär)
Nej, ignorera mig, snälla. Om ingen kan förstå sånt jag inte har en chans att greppa. Förhoppningarna är inte stora.
Love anyway.
Till alla jag inte klarar att ge det, tillräckligt, eller bara på rätt sätt..?
Nej, nu får jag ge mig.
Gömmer mig för svår verklighet i sängens trygghet och Regina Spektor. Spår efter spår, utan ordning någonstans.
Ledsen, eller bitter? Bitter bitter bitter. Även när förnuftet hinner ikapp, säger finns ingen anledning till bitterhet. Bitter ändå. Som trots. Sen minns jag varför. Inser att det mest är ledsenhet ändå. Orättvisa, nej. Men oförståelse liksom. Varför vart det så? Vill hon inte vara nära mig, eller vågar hon inte? Det vi inte längre har tynger ner, förgör, bränner.
Åh, söker svar, söker svar, men var, i mitt eget huvud? Borde inse att varje vrå är genomsökt minst fyra gånger om, måste göra annat, måste släppa just det.
Still, ledsen.
Njuter av ensamheten. Älskar dom förstås. Vill bara vara ensam nu. Tillför inget till någon, inget bra iallafall. Just nu.
Borde nog vara ute och snubbla i snön, hitta rätt, som igår. Trivs inte med allt nu. Av skäl satans svåra att förstå.
Tårarna som inte finns infinner sig nästan när världsmakterna arbetar emot mig och hindrar mig från att titta på världens bästa Juno. Fast med pannan mot fönstrets kalla glas och blicken någonstans i det snöyrande vintermörkret blir nästan allt bra ingen. En bara undrar om det här är min plats i livet. Hmm.
Inser att jag irrar runt i saker omöjliga för mig att greppa, klarar inte allt. Tappar greppet, faller. Faller? Inte än, nej. Får inte, kan inte, inte nu. Fumlar, fixar, förstör. Frustration infinner sig. Borde lägga ner nu. Lugna ner, gå till ro, ide.
Faktiskt. Både jag och älsklingen behöver det. Nu.
Låt oss. Nej? Åhå, men ja, tack då, för allt.
Blä. (Bär)
Nej, ignorera mig, snälla. Om ingen kan förstå sånt jag inte har en chans att greppa. Förhoppningarna är inte stora.
Love anyway.
Till alla jag inte klarar att ge det, tillräckligt, eller bara på rätt sätt..?
Nej, nu får jag ge mig.
men självklart, som den plikttrogna stalker jag är!
Men den får gärna snöa hos dig. Det känns som om du behöver det just nu. Jag hoppas det fixar sig. Jag bara drabblar, men jag tycker om dig, och hoppas att det ska gåbra med sig.
hjärta.
32 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/flarnbarn/440950089/
Visa toppen
Show footer