´Jag känner hans doft, jag hör hans hjärta, det pumpar runt blod i kroppen så jag själv känner hur det rusar. Det dunkar fort.. eller e det min egen puls?
Jag känner hans armar runt mig, men kan inte öppna ögonen.
"Snälla kom tillbaks!" gråter han.
Jag kramar hans hand så hårt jag kan, vilket inte är så mycket.
Det sitter som ett lock i halsen.
Jag öppnar ögonenn lite, det är mörkt i rummet. Men endå ser jag hans rödgråtna ögon.
"Jag får inte luft!" kvider jag och kniper ihop ögonen.
"jag vet gumman, du har sagt det tre gånger. En ambulans e påväg." säger han. Han gungar lugnt för att trösta sig själv, och mig tror jag. Fast jag är lugn.
Sen hör jag sirener utanför, jag sluter ögonen och känner hans läppar mot min panna,
"jag älskar dig så, Myran." viskar han
"Dito." kvider jag.

Jag känner att något skaver mot min näsa.
Jag hör något slags pipande..
Jag hör mamma viska till min älskade pojke.
"Vad hände?" säger mamma.
"Jag vet itne! jag somnade, och så vaknade jag av att hon skrek panikslaget!" svarar han upprört.
"Så jag kramade henne och försökte trösta, hon sa att hon inte kunde andas, sen somnade hon eller nått, sen igen, och igen, så kom ambulansen precis då... och ja ..!" fortsätter han.
"okej, tack att du ringde mig till jobbet med... och att du ringde 112.. tusen tack, herre gud!" babblar mamma.
"jaa.." mummlar han.

"mammah?" försöker jag rossligt.. men det kommer knappt nått ljud.. jag märkler att det är massa slangar i mig! jag känner ett sting av panik...

"hjälp.." kvider jag rossligt igen.
då kommer en sköterska in¨.

"hallåå, hon har öppnat ögonen!" ler hon

mamma flyger upp ur stolen och jag skymtar tårar i hennes ögon.
Kanske ska jag säga att jag är okej nu..
men då säger sköterskan....

"Hon har lite blod i kroppen, lite syre och hon svimmade nog av en ångest attack, och att hon förlorat mycket blod. Men hon repar sig om några dagar.." började hon... hon gav ifrån sig en suck..

"Skulle jag kunna prata med dig i enrum?" sa hon sen.
"Ja, okej!" sa mamma oroligt.

Bra du skriver!