En röst som snabbt tystas ner.
En röst som ber om gemenskap,
att få bli accepterad som man är.
Skratt, Nedvärdering.
Va larvig du är ! Va!
Du e så jävla dum!
Fattar ingenting alltså.
Dag ut och dag in - tills man själv tror det.
Vad är det för fel på mig?
Varje dag samma skräck,
samma förtvivlan,
samma hopplöshet.
Försöker visa,
jag är också en människa,
har också känslor.
Vad är det för fel på mig?
Skratt.
Hur dum får man va?
Att du skulle komma i vår klass!
Sjunker ner djupare och djupare i likgiltigheten.
Varför leva över huvudtaget?
Vad är ett liv som endast består av skräck,
våld och maktlöshet?
Försöker förklara:
"Så här är jag
och jag vill leva utan ert förakt."
Jag möts av ett hånfullt skratt
som snabbt rycker bort det mod
och självförtroende jag nyss hade.
Nedvärdering som dödar.
En del av mig blir aldrig som det var från början.
Försöker stoppa det.
Bit för bit bryts mitt självförtroende ner.
Var ska det sluta? Vet ej...
Men dag efter dag,
plåga och förtryck.
Jag undrar,
kommer jag någonsin att få tillbaka
det som tagits ifrån mig?
Få leva mitt liv utan andras inblandning?
Ännu en dag i förtvivlan,
skräck och självmordstankar...
En bra dikt, som ger en något att tänka på

Annons

The photo has no tags

Camera DSLR-A390

Focal length 40 mm

Aperture f/9.0

Shutter 1/80 s

ISO 100

Date

June 2013