June
forcedtolive
Hejsan hoppsan och välkommna hit!
Som ni ser så har jag varit inaktiv ett bra tag men ska försöka få igång det här med lite nya bilder^^ får väl se om det blir nått vettigt;P
Här kommer en liten sak jag skrev till nationella proven i 9an
Läsa och njut.
------------------------------------------
Detta är ej en verklig händelse!
------------------------------------------
DET GLÖMMER JAG ALDRIG
Jag minns det som igår, den likbleka kroppen, de uppskurna handlederna och blodet som var utsmetat på väggarna.
Det hela började för ungefär ett år sedan, fast igentligen längre tillbaka ändå. Redan när vi träffades, för två år sedan, så var han lite egen. Det var ju trots allt därför jag gillade honom. Han hade kort kolsvart hår till hans alltid lika svarta kläder. På den tiden var han ganska lugn av sig, han grubblade inte så mycket och största delen av dagen tillbringade han med sina kompisar. Men allt som tiden gick så började han förändrades. Först knappt nämnbart, lite smällande i dörrarna och sitt stirrande ut i intet med de bruna vackra ögonen som än så länge var fyllda med känslor.
För varje dag som gick så förändrades han mer och mer. Efter ett tag började hans panikattacker. Vi kunde sitta lugnt i hans rum, bara lyssna på musik då hans ögon förändrades till panikslagna glober som stirrade runt i rummet. Han kröp ihop till fosterställning, skrek och började slå runt sig. Ibland så sprang han upp, dunkade sitt huvud i väggen och slog sig själv. Första gången jag såg det hända så blev jag skräckslagen, jag försökte lugna ner honom, krama honom, men han bara knuffade undan mig. Efter några minuter som kändes som timmar så föll han ihop på golvet, utmattad och med glasaktig blick.
Jag försökte få honom och tala om för mig vad det var som hände och efter en tid så berättade han för mig om rösterna. Någon eller något som pratade till honom i hans huvud. De befallde honom att göra saker och om han inte lydde fick han trädda in i deras värld. Mer ville han inte säga. Jag försökte få honom att skaffa hjälp men så fort jag nämnde det så bokstavligt kastade han mig ut ur rummet. Det var en annan ändring jag sätt hos honom, hans humörsvängningar. Ena stunden kunde vi sitta skrattande framför tv:n och nästa så låg han gråtandes i mitt knä.
Visst var jag orolig för honom, men det var inte förrän några månader senare som jag blev riktigt rädd.
Vi var på väg till en fest hos en av mina polare. När vi var ungefär halvvägs så tog jag tag i hans hand men han släppte den med ett ryck. Jag undrade varför han gjorde så och han skyllde på att han gjort illa handen dagen innan. Jag bad om att få titta på det men han sa att det inte var någon fara och att jag inte skulle vara orolig. Jag blev lite irriterad och greppade tag om hans hand och vände den med handflatan uppåt samtidigt som jag drog upp tröjärmen. Det var då jag fick se dem, ärren på handleden. De var så många. Jag tror jag fick en chock för jag stod bara där och stirrade på skärsåren. Jag minns hur jag kände en rysning gå längs ryggraden innan han drog till sig armen. Han sa något om att jag inte förstod och sprang därifrån. Själv stod jag kvar och såg hur jag fortfarande höll fram handen.
Vi träffades mindre och mindre efter detta och varje gång jag träffade honom hade han nya skärsår på armarna.
Jag sa åt honom att jag ville förstå, att han kunde prata med mig, men han stötte bara bort mig ännu längre. Nu tillbringade han hela veckor på sitt rum, han var nästan bara ute när han behövde mat vilket blev allt mer sällan.
En kväll kom jag för att hälsa på honom. Hans mor öppnade dörren, hon såg så trött ut. Jag förstod hur det här måste trä på henne, men hon trängde fram ett leende och sa att han var på sitt rum. Jag gick ditt och knackade på dörren men ingen svarade så jag gick in.
Det var väldigt mörkt i rummet och först så såg jag bara e svart gestalt som satt i skräddarställning på sängen. För en gångs skull så var det helt tyst i rummet, annars så brukade musiken vara på högsta volym. Jag gick med försiktiga steg fram till gestalten på sängen men såg först när jag kom närmare vad han höll på med. Han satt med handleden uppåt och skar gång på gång längst med blodådran. Han var som hyptoniserad, det riktigt lös i ögonen på honom.
Jag blev tårögd och ville bara omfamna honom, men jag visste att det antagligen bara skulle göra honom argare vilket skulle leda till att han skar ännu hårdare. Så jag satte mig lugnt ner på sängen bredvid honom. Jag försökte få honom att märka mig, men han var som i en annan värld. Jag tittade på honom. De fina ögonen som förut innehållit så mycket känslor, var nu hårda som sten. Jag ville hjälpa, jag ville förstå. Så jag lade fram min handled bredvid hans. Jag bad honom att skära där med, så att vi kunde vara ett igen.
Då slutade han skära. Han tittade på min arm och började sakta smeka rakbladet mot min arm. Jag kände hur rädslan steg i mig, jag skakade men höll armen still. Han tittade mig i ögonen och istället för att skära in rakbladet i min hud så la han den det försiktigt i min hand. Hans ögon fylldes med tårar och han öppnade munnen.
- Hjälp mig.
Vi tittade varandra i ögonen och förenades i en efterlängtad kram.
Jag höll honom hårt och förstod att jag måste vara stark nu, för honom. Jag försökte så. Ville hjälpa. Men med tiden förstod jag. Det hade redan gått för långt.
En dag stod jag där, utanför hans dörr. Jag ville inte gå in, det var som att jag redan visste. Jag hade de där ögonen som hans mor haft så länge. De ögon som ber om hjälp åt sin älskade men aldrig får något svar. Hans mor hade tillslut gett upp, orkade inte se honom lida mer. Det var lättare att bara blunda. Men jag ville inte ge upp, för hur jobbigt det än var så kunde jag inte sluta älska honom.
När jag öppnade dörren kände jag en tår längs min kind. Jag visste vad mina ögon skulle möta, men ändå så blev jag stel som is när jag såg väggarna. Blod, så mycket blod. Där låg han, så kall, så vacker.
Jag hörde hur ett skrik res i mitt huvud, men jag kunde inte röra läpparna. Det kändes som om jag föll ner i en annan värld. Jag sprang runt i ett svart rum utan veta vart jag skulle ta vägen. Jag försökte springa ifrån det ekande skriket, men var jag än sprang så var det svarta väggar ivägen. Jag var rädd, jag ville bara försvinna. Jag grät, skrek och sprang men allt förgäves. Jag hade blivit omringad av min egen rädsla.
Enligt hans mor och sjukvårdarna så stod jag bara o stirrade rakt ut i luften när alla sprang runt omkring mig. Det var först när några personer försökte ta mig därifrån som jag började skrika, sparka och ta mig fram till kroppen.
Jag vill så gärna att det som hände den dagen ska bli ogjort och att allt ska vara bra igen. Att han ska sitta vid min sida, le och kyssa mina läppar ännu en gång. Men det går inte, varken att ändra eller glömma.
När jag tänker tillbaka så känner jag en stor saknad, men även en lättnad. För jag vet att han tillslut fick som han ville. Rösterna tystnade..
// forced_to_die (=me)
Detta är inte en sann historia utan något jag skrev till nationella proven i 9:an. Om ni vill läsa fler av mina noveller/dikter titta in på www.pantburk.com/blogg
Ni får kommentera bilderna.. dom bits inte..:P
Image position
How to make a nice presentation
Choose photo
Choose one of your photos, preferably one depicting yourself or that describes you. Adjust the image position with the tools in the next step. If you want to change to photo for another one, use the image icon in the bottom left corner.
Write a text
What is interesting to know about you? To change to style of the text, click the text icon in the bottom left corner. If you change the color and the text is hard to read you can give it a put a white faded background.
My latest photos
Visa toppen
Show footer