February
Friday 11 December 2009 photo 1/1
|
3 år sedan vi blev påkörda .
Idag är det precis tre år sedan den där kalla och regniga december dagen då jag och Ember blev påkörda .
Dagen som kom och förändra mycket och kom att kasta om mycket i vår tillvaro, ännu en gång .
Ember stod på djursjukhuset i drygt 2 månader med mycket svåra sårskador . Det var ett under att han överlevde . Ingen förstår hur han klarade sig . Han är ett under .
Vi kämpade i över 1,5 år för att få honom frisk . Många gånger var det hopplöst och vi kämpade i ständig motvind . Folk skratade åt oss bakom ryggen . Vi var dock säkra på vår sak ; Vi skulle göra allt i vår makt för att få honom frisk , på ett villkor : Att hästen inte lider eller tar skada utav det .
Vi fick samma fråga flera gånger, av olika veterinärer : Vill ni tabort honom ? Vi var fast beslutna om att vi skulle ge det ett ärligt försök . Vi trodde på honom till 210 % , vi var säkra på att få honom frisk .
Efter mycket om och men fick vi höra de magiska orden 1,5 år efter skadan ; Han var frisk .
Då startade den långa perioden av återuppbyggning . En häst på Embers storlek som st¨ått stilla i 1,5 år ser faktiskt fruktansvärd ut . Vi var rädda för att bli anmälda för vanvård . Revben stack ut , vinthundsmage och tusig i pälsen , men han hade blicken . Ögonen de tindrade av vilja , kärlek och värme .
Många tårar har fällts under vägen , även idag fäller vi en och annan tår när vi tänker på vad som har hänt . Oddsen att han skulle gå 130-hoppning var inte höga . Floder av tårar senare och mycket vilja och pengar så var vi där igen . Om vi grät , vi tjöt som några bran .
Jag kommer ihåg första tävlingen efter skadan , vi grät redan innan start . Alla var samlade : Mamma, pappa, uppfödare, tränare, kompisar och mormor . Efter målgången utbrast något slags gråt inferno av lycka . Vi hade lyckats .
Idag när jag tänker tillbaka på tiden känner jag mig stark . De är få gånger jag känner att jag kan sträcka på ryggen och stoltsera med något . Men jag är oerhört stolt över att Ember är frisk . Jag vet att vem som helst hade inte fått honom frisk . Många hade gett upp halvvägs .
Idag har jag fått världens mest personliga häst , vilket många kan instämma . Han har vunnit mitt hjärta och jag har vunnit hans . Vi är ett för alltid .
Idag kan jag skratta om dem som skrattade åt mig , för jag lyckades faktisk . Hur det går för oss på tvälingsbanorna har idag ingen större betydelse , för vi har vunnit den största vinsten av dem alla .
Hur fånigt det än må låta så älskar jag min häst utöver allt annat Vi har fått ett speciellt band .
Ingen kan ta det vi lyckats med ifrån oss , ingen kan säga att vi inte försöker , ingen kan säga att jag inte gör allt för min häst , för det gör jag .
Idag är det precis tre år sedan den där kalla och regniga december dagen då jag och Ember blev påkörda .
Dagen som kom och förändra mycket och kom att kasta om mycket i vår tillvaro, ännu en gång .
Ember stod på djursjukhuset i drygt 2 månader med mycket svåra sårskador . Det var ett under att han överlevde . Ingen förstår hur han klarade sig . Han är ett under .
Vi kämpade i över 1,5 år för att få honom frisk . Många gånger var det hopplöst och vi kämpade i ständig motvind . Folk skratade åt oss bakom ryggen . Vi var dock säkra på vår sak ; Vi skulle göra allt i vår makt för att få honom frisk , på ett villkor : Att hästen inte lider eller tar skada utav det .
Vi fick samma fråga flera gånger, av olika veterinärer : Vill ni tabort honom ? Vi var fast beslutna om att vi skulle ge det ett ärligt försök . Vi trodde på honom till 210 % , vi var säkra på att få honom frisk .
Efter mycket om och men fick vi höra de magiska orden 1,5 år efter skadan ; Han var frisk .
Då startade den långa perioden av återuppbyggning . En häst på Embers storlek som st¨ått stilla i 1,5 år ser faktiskt fruktansvärd ut . Vi var rädda för att bli anmälda för vanvård . Revben stack ut , vinthundsmage och tusig i pälsen , men han hade blicken . Ögonen de tindrade av vilja , kärlek och värme .
Många tårar har fällts under vägen , även idag fäller vi en och annan tår när vi tänker på vad som har hänt . Oddsen att han skulle gå 130-hoppning var inte höga . Floder av tårar senare och mycket vilja och pengar så var vi där igen . Om vi grät , vi tjöt som några bran .
Jag kommer ihåg första tävlingen efter skadan , vi grät redan innan start . Alla var samlade : Mamma, pappa, uppfödare, tränare, kompisar och mormor . Efter målgången utbrast något slags gråt inferno av lycka . Vi hade lyckats .
Idag när jag tänker tillbaka på tiden känner jag mig stark . De är få gånger jag känner att jag kan sträcka på ryggen och stoltsera med något . Men jag är oerhört stolt över att Ember är frisk . Jag vet att vem som helst hade inte fått honom frisk . Många hade gett upp halvvägs .
Idag har jag fått världens mest personliga häst , vilket många kan instämma . Han har vunnit mitt hjärta och jag har vunnit hans . Vi är ett för alltid .
Idag kan jag skratta om dem som skrattade åt mig , för jag lyckades faktisk . Hur det går för oss på tvälingsbanorna har idag ingen större betydelse , för vi har vunnit den största vinsten av dem alla .
Hur fånigt det än må låta så älskar jag min häst utöver allt annat Vi har fått ett speciellt band .
Ingen kan ta det vi lyckats med ifrån oss , ingen kan säga att vi inte försöker , ingen kan säga att jag inte gör allt för min häst , för det gör jag .
Comment the photo
30 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/formone/429954841/
Visa toppen
Show footer