Svenska uppgift åk 7.

Hon står där alldeles ensam på den mörka bron. Hon vet inte vad hon ska ta sig till, hon är helt tom, tom på ord och luft. Hon har inget kvar att leva för, hon orkar inte. Hennes största kärlek har lämnat henne, och det är inte bara för en stund, han har lämnat henne för alltid, han kollade henne djupt i ögonen och sa till henne att det var slut för alltid. Hon står kvar på den mörka bron, fortfarande ensam. Hon känner en tår som sakta rinner ner längs kinden, den rinner saktare och saktare den stannar upp när den runnit enda ner till hakan, och där i från, där i från faller den ner, hon ser den landa i vattnet som finns under bron. Det är nu som hon inser vad hon har förlorat. Det är hennes allt, allt som hon levde för. Den enda personen som verkligen betydde någonting för henne har lämnat henne ensam kvar på jorden, hon har ingenting kvar. Hon vill inte vara kvar på jorden längre, hennes hopp är slut, hon vill bara bort här i från. Bort från allt som sårat henne, allt som har krossat hennes hjärta. Hon kan inte, hon är svag. Hon är ingenting utan honom.. Han är det enda som hon behöver för att klara av livet, han gjorde allt så mycket enklare för henne. Med honom är hon stark, med honom känner hon att hon är någon, med honom känner hon sig värdig. Hon känner hur sina kinder bara blir våtare och våtare, tårarna forsar ner som en flod längs kinden. Hon behöver honom nu, hon klarar inte av dagarna utan honom. Hon har förlorat sitt allt, allt som hon ville ha och behövde. De delade på ordet kärlek, hon tog kär och han tog lek. Han sårade henne, han lämnade henne alldeles för hastigt, hon hann knappt blinka. Hon undrar vad som är felet, är hon för ful? Är hon för tjock? Räcker hon inte till? Hon finner inga svar på sina frågor. Han är den enda som vet svaren. Han var ljuset i hennes värld, hon vill inte, hn kan inte vara utan honom. Det enda hon känner är misslyckad kärlek, ett misslyckat förhållande. Men samtidigt känner hon sig glad, hon fick trots allt 3 hela månader med den hon älskar mest av allt. Sen tog det stopp, helt stopp. Hon tänker på honom varje dag, hon vill bara tillbaka till deras tid, det är de enda som hon begär. Hennes känslor för honom är riktiga, dom är äkta. Hon står kvar på den mörka bron, hon lägger sig försiktigt ner, solen har börjat gå ner. Det är natt. Hon vaknar upp av fåglarnas kvitter ett par timmar senare. Det är en ny dag, ''Ny dag, nya misstag.'' Dagen går och går, det blir eftermiddag, snart ät det natt igen. Hon vet inte, vet inte vart hon ska ta vägen, hon vill inte komma hem. Hon känner sig ensam, hon är ensam. Hon känner att hennes enda utväg nu är självmord, det är de enda som hon kan tänka på nu. Hon vill inte, hon vill inte vara kvar, inte utan honom. Hon känner sig som död utan han vid hennes sida. Natten är kommen, solen har gått ner, det är kol svart ute på bron. Hon fryser, det är kyligt. Hade det varit han och hon nu så hade han värmt henne, så som han alltid gjorde förr i tiden, på deras tid. Hon sitter och tänker, tänker på honom. Hon undrar om han tänker på henne? Tänk om, tänk om han tänker på henne och ångrar sig? Nej, varför sitter hon och tänker så här, det är en självklarhet att han inte gör. För han var hon och hela förhållandet ett stort misstag . Hon har förstört hans liv. Hennes eget liv är som en berg och dalbana, innan var det som ett rent paradis. En tanke slår henne, vad har hon kvar? Har hon ens någonting kvar? Hon tänker efter och inser snabbt att hon inte har någon eller något kvar att leva för. Hon ser en hastig rörelse mellan träden, det är en människa. Hon kan inte se vem det är.. Personen kommer närmre och närmre, tillslut så ser hon vem det är. Hon tappar hakan, det är han, hennes livs kärlek. Han går fram till henne, han har tårar i ögonen. Han säger förlåt, med en skakig röst. Hon slänger sig i hans famn. Hon känner hans hjärta som bultar mot hennes huvud, hon känner en stor glädje inom sig. Hon finner inga ord, hon vet inte vad hon ska säga eller göra. Hon får inte fram ett ljud, det är knappt så hon kan andas. Hon är helt mållös. Hon öppnar ögonen men stänger dom sedan snabbt igen. Det är då, då hon inser att allt bara var fejk, allt var bara en dum dröm. Hon brister ut i tårar, hon vill dö. Hon sitter tyst och viskar för sig själv ''drömmar blir till verklighet, drömmar blir till verklighet, drömmar blir till verklighet''. Innerst inne så vet hon att det inte är så i alla lägen, hon vet att hon hoppas på för mycket, på något hon vet inte kan eller kommer kommer slå in. Hon har en känsla av att allt är slut, slut på riktigt. Hon är ledsen, hon gråter.. Det sägs att tiden läker alla sår. Men är det så? Hon reser sig upp från det liggande läget på bron, det knarrar, hon är rädd. Hur länge ska hon vara kvar här? Dagar, månader eller kanske år.. Hon vill inte ens tänka tanken på det. När hon ser honom så ser hon det vackraste i världen, hon ser alla dröm som en gång i tiden var hennes egen. Hon saknar honom så det värker i hela bröstet, det bultar, det bultar hårt, hon får ont. Det gör så hon så hon börjar snyfta, hon börjar dra efter andan.. Allt har rasat samman. Hon orkar inte. Men hon vill inte, hon vill inte ge upp hoppet om honom ännu. Tänk om, tänk om han kommer tillbaka till henne. Hon vill inte sluta hoppas, hon vill inte sluta tro. Han kommer komma tillbaka till henne, hon känner det på sig. Hon har den känslan.. Om hon fortsätter att kämpa så kanske hon lyckas? Efter drömmen som hon hade så såg hon ett ljus, ett ljus som fick henne att börja hoppas och tro igen. Varje morgon när hon vaknar upp har hon en känsla, det aldrig densamma, men det är fortfarande en känsla. Han hjälpte henne oerhört mycket genom livet, genom alla hennes svåra stunder som hon hade. Han hjälpte henne genom allt hon gick igenom. Utan honom hade hon inte klarat sig, då hade hon varit död. Han var mer än bara en vanlig kille, han var hennes pojkvän, hennes pojkvän, ingen annans. Men han var mer än bara hennes pojkvän.. Han var hennes liv, han var allt som hon levde för. Utan honom känner hon sig död. Hon känner sig besviken, besviken på sig själv. Varför, varför är hon så svag? Varför är hon inte som alla andra? Varför är hon annorlunda för? Hennes självförtroende är på noll, det har sjunkit från att vara 110%. Dom två tillsammans, han och hon hade hjälpts åt att bygga upp det, men så fort han lämnat henne så sjönk det ner på noll igen. Hon vill känna sig levande igen. Bara för en stund. Hon vill ha tillbaka det självförtroende hon en gång hade. Hon fäller en tår igen. Hon kan inte stoppa det, det forsar ner längs kinderna. Har det väl börjar rinna kan hon inte få stopp på det. Det är helt omöjligt. Hon har ont, ont i ögonen. Hon känner hur det värker och värker. Hon vill inte gråta ner. Hon lägger sig ner stillsamt och försiktigt ner på bron. Hon sluter försiktigt ögonen, hon känner en lättnad i hela kroppen. Det har slutat att rinna, hon gråter inte längre. Hon känner på sig att någon iakttar henne, hon hör något röra sig borta från busken. Det låter inte som något djur, det låter kraftigt och högt. Hon ser en kille resa sig upp från busken.. Hon hör en svag röst från honom, ''du, jag måste berätta en sak för dig, jag har en ny... Du måste lämna mig nu och gå vidare. Glöm mig. Helt och hållet.

Annons

The photo has no tags

April 2011