May
Tuesday 17 May 2011 photo 1/1
|
" sometimes I feel like I was mistaken
you must be an angel
sit down and teach me what life was all about
I see myself changing
no longer a stranger
you gave me a reason to never die "
Detta är en liten del av texten i låten "Only Hope" som sjungs av Secondhand Serenade. Jag tycker väldigt mycket om denna låt, och särskilt den här delen av texten som jag skrev här ovanför.
Varför? Jo, jag känner igen mig mycket i det dom sjunger.
Allt började sista terminen på gymasiet. Först lämnade min lilla Pyret jordelivet, vilket är min värsta dag någonsin. Sedan tog jag studenten i juni, fast det var ju i och för sig rätt skönt att slippa allt pluggande. För ett tag iaf...
Men jag hade underbara vänner i min klass, sådana vänner som jag aldrig trodde jag skulle kunna leva utan. Men så är ju livet, man flyttar långt ifrån varandra och träffas mycket sällan..
Hur som helst flyttade mina allra bästa vänner långt bort från mig. Det var mycket svårt att ta in, jag ville ju fortsätta träffa mina vänner lika ofta som tidigare.
Jag hade sökt in till en utbildning inom digital visualisering. Den inriktning jag hade tänkt gå var digital compositing. Där skulle jag lära mig allt ifrån bildredigering till filmredigering. Men tyvärr kom jag inte in på utbildningen..
Det var ytterligare ett bakslag för mig.
Sedan var det då dags att söka jobb.. Mitt i den där välkända lågkonjunkturen som inte var särskilt snäll mot mig och så många andra.
Jag sökte massa floristjobb eftersom det är vad jag pluggade på gymnasiet, men givetvis fick jag inget jobb inom det. Så jag sökte även jobb i alla andra butiker i hela Vetlanda + många butiker i samhällen runt om Vetlanda. Men det fanns helt enkelt ingen som ville ha mig..
Det var riktigt jobbigt.. Dessutom att behöva höra varje dag att "Jaha, ska du aldrig få nått jobb, ska du alltid bo kvar hemma?" Som en viss person sa väldigt ofta.
Jag ville få en praktikplats genom arbetsförmedlingen så fort som möjligt men det var visst tvunget att gå ett visst antal "dagar" innan det gick att få det beviljat. Det tog hela 9 (!) månader innan jag fick en praktikplats beviljad!! Men det var nog värt all väntan. Jag fick praktisera på Vetlanda ryttarförening, något som jag stormtrivdes med. Det gjorde bland annat att min före detta häst-fobi försvann en aning. Och det är ju aldrig fel.
Där var jag i en månad och sedan sommarjobbade jag i en månad på tekniska kontoret.
En dag när jag var på sommarjobbet ringde mamma till mig; jag hade fått ett brev från Avena lärcenter. Hon öppnade brevet och läste det som stod i brevet. Jag var reserv till undersköterskeutbildningen. Jaha, min vanliga (o)tur tänkte jag då... Givetvis skulle jag inte få ha den turen att komma in. Detta var en dag i början av juli. Inte förrän i mitten av augusti ringde telefonen med ett glädjande besked. Det var studievägledaren som ringde och berättade att jag kommit in på undersköterskeutbildningen. Jag blev överlycklig =)
Det var väl egentligen där allt vände. Jag fick något att göra och samtidigt också ett mål att sträva efter. Jag skulle bli undersköterska. Nu var det bestämt, och jag skulle klara det med bravur!
Nåja, någon bravur lär det inte bli..
Jag får nöja mig med ett enkelt litet "G" i kurserna, men bättre än "IG" iaf ;)
Men trots att jag kom in på utbildningen så kände jag att något fattades. Mina vänner bodde ju fortfarande för långt bort för att vi skulle kunna träffas mer än någon gång om året. Det fanns inte heller någon i klassen som jag började umgås med på raster och så. Jag är helt enkelt alldeles för blyg för att prata.. Lite synd med tanke på att dom andra i klassen är väldigt trevliga.
Men men...
Tiden gick, gick och åter gick...
Det blev höst, vinter, och sedan började det gå emot vår. Skolan gick bra och kurserna betades av en efter en. Men det var ändå något som inte var helt bra inom mig. Jag kände mig så ensam och övergiven på något sätt.
Sedan en dag frågade en nära vän mig om jag ville följa med på läger med Svenska kyrkans unga. Det lät kul men ändå tvekade jag. Vad skulle folk tycka om mig? De skulle säkert tycka att jag var inkompetent, dum och ful... Ja, jag hade verkligen dåligt självförtroende vid det här laget. När det mesta gått dåligt för mig de senaste åren så kunde jag inget annat än att börja mobba mig själv. Jättedumt, jag vet..
Men jag valde ändå att följa med, och det var det bästa jag gjort i hela mitt liv.
Man kan verkligen säga att Svenska kyrkans unga och alla underbara människor där fick mig att börja leva igen.
Jag har träffat så många underbara människor där och jag är så tacksam för det.
Vissa är jag mer med än med andra, men mitt stora TACK är till er ALLA inom svenska kyrkans unga i Vetlanda. Ett stort tack vill jag även ge till våra underbara ledare som alltid är lika bra <3
Kramar till er alla! <3
you must be an angel
sit down and teach me what life was all about
I see myself changing
no longer a stranger
you gave me a reason to never die "
Varför? Jo, jag känner igen mig mycket i det dom sjunger.
Allt började sista terminen på gymasiet. Först lämnade min lilla Pyret jordelivet, vilket är min värsta dag någonsin. Sedan tog jag studenten i juni, fast det var ju i och för sig rätt skönt att slippa allt pluggande. För ett tag iaf...
Men jag hade underbara vänner i min klass, sådana vänner som jag aldrig trodde jag skulle kunna leva utan. Men så är ju livet, man flyttar långt ifrån varandra och träffas mycket sällan..
Hur som helst flyttade mina allra bästa vänner långt bort från mig. Det var mycket svårt att ta in, jag ville ju fortsätta träffa mina vänner lika ofta som tidigare.
Jag hade sökt in till en utbildning inom digital visualisering. Den inriktning jag hade tänkt gå var digital compositing. Där skulle jag lära mig allt ifrån bildredigering till filmredigering. Men tyvärr kom jag inte in på utbildningen..
Det var ytterligare ett bakslag för mig.
Sedan var det då dags att söka jobb.. Mitt i den där välkända lågkonjunkturen som inte var särskilt snäll mot mig och så många andra.
Jag sökte massa floristjobb eftersom det är vad jag pluggade på gymnasiet, men givetvis fick jag inget jobb inom det. Så jag sökte även jobb i alla andra butiker i hela Vetlanda + många butiker i samhällen runt om Vetlanda. Men det fanns helt enkelt ingen som ville ha mig..
Det var riktigt jobbigt.. Dessutom att behöva höra varje dag att "Jaha, ska du aldrig få nått jobb, ska du alltid bo kvar hemma?" Som en viss person sa väldigt ofta.
Jag ville få en praktikplats genom arbetsförmedlingen så fort som möjligt men det var visst tvunget att gå ett visst antal "dagar" innan det gick att få det beviljat. Det tog hela 9 (!) månader innan jag fick en praktikplats beviljad!! Men det var nog värt all väntan. Jag fick praktisera på Vetlanda ryttarförening, något som jag stormtrivdes med. Det gjorde bland annat att min före detta häst-fobi försvann en aning. Och det är ju aldrig fel.
Det var väl egentligen där allt vände. Jag fick något att göra och samtidigt också ett mål att sträva efter. Jag skulle bli undersköterska. Nu var det bestämt, och jag skulle klara det med bravur!
Nåja, någon bravur lär det inte bli..
Jag får nöja mig med ett enkelt litet "G" i kurserna, men bättre än "IG" iaf ;)
Men men...
Tiden gick, gick och åter gick...
Det blev höst, vinter, och sedan började det gå emot vår. Skolan gick bra och kurserna betades av en efter en. Men det var ändå något som inte var helt bra inom mig. Jag kände mig så ensam och övergiven på något sätt.
Sedan en dag frågade en nära vän mig om jag ville följa med på läger med Svenska kyrkans unga. Det lät kul men ändå tvekade jag. Vad skulle folk tycka om mig? De skulle säkert tycka att jag var inkompetent, dum och ful... Ja, jag hade verkligen dåligt självförtroende vid det här laget. När det mesta gått dåligt för mig de senaste åren så kunde jag inget annat än att börja mobba mig själv. Jättedumt, jag vet..
Man kan verkligen säga att Svenska kyrkans unga och alla underbara människor där fick mig att börja leva igen.
Jag har träffat så många underbara människor där och jag är så tacksam för det.
Vissa är jag mer med än med andra, men mitt stora TACK är till er ALLA inom svenska kyrkans unga i Vetlanda. Ett stort tack vill jag även ge till våra underbara ledare som alltid är lika bra <3
Kramar till er alla! <3
Camera info
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/frankielove/490011954/
Visa toppen
Show footer